Bamboo Banga och U-bahn

Jag kan inte låta det passera så obemärkt som i slutet av ett långt inlägg.

U-Bahn och Bamboo Banga är oöverträffade cykellåtar.

STHLM igen

Har lyckats samla på mig ett mindre torp i avbefolkningsbyggd. Torpet är skruttet, gammalt och befriat från 30 % golv och 100 % bekvämligheter. Jag gillar det. Det finns Hopp. Har storslagna planer för mitt Torp även om sommaren mest har ägnats åt att beväpnad med Lie hitta fram i trädgården och beväpnad med handjagare hitta en gräsmatta. Poängen är i alla fall att mina ägor har utökats, jag kan inträda Vuxenlivet med ett Torp. Det känns bra.

På landet kan man inte ta sig någonstans utan fordon. Jag har ingen bil och inget körkort. Det ingår tydligen inte i paketpriset när man köper Torp. Jag har bara en skruttig mountainbike. Jag behöver väl knappast säga det, men det är den mest värdelösa cykelsort som någonsin existerat. Hade det funnits en Gud skulle han låtit blixten slå ner samtidigt i världens alla hoppläsa mountainbikes och tvingat folk att köpa något bättre, snabbare och något som inte är så fult att man får ont i ögonen. Om så någon vettlös galning fick för sig att köpa en ny mountainbike skulle det inte vara tal om simpla blixtnedslag. Då skulle jag personligen ge Gud förslag på ÅtgärdsPaket.

En dag förra veckan ringde det på min mobil. Tydligen hade jag glömt att återlämna något jag lånat av någon som bor 4 mil bort. Naturligtvis lovade jag att komma över med skiten. Man vill ju inte vara den som ställer till det utan att rätta till det. Att komma över med något innebar att cykla 8 mil. Det gjorde jag. Det enda jag hade var min sketna mountainbike och en förödande stolthet. Och javisst, jag skulle göra samma sak för dig. 7 dagar i veckan.

Gui Borratos U-bahn gjorde cyklingen lättare. Det gjorde också M.I.As Bamboo Banga och Bucky Done Gone. De kommer rädda mig i höst också när jag återigen glider fram stadigt och snabbt på min röda racerPeugeot.