A black lable blues

I två dagar har min värld dominerats av en enda sång. Jag har lyssnat på den minst tio gånger per dag. Den har varit en favorit länge, men vissa dagar slår den till med full kraft. Till saken hör ett erkännande: jag har en faiblesse för country. Inte den där moderna Leann Rimes-countryn utan den som fick ett uppsving på 70-talet. De fortfarande unga Guy Clark, Rodney Crowell, Steve Earl och så vidare. Varje gång det här spelas, spritter den lille cowboysaren i mig runt i en glad rodeo.

Vad är det då för sång? Ohoopee River Bottomland . Jag spelade den här låten för ett popsnöre som ansåg detta vara jordens största hög med skit. Jag blev härmed förolämpad. Problemet med många band är att deras musik är så pinsamt ointelligent och oengegerande. En klassisk bandkonstellation, några ackord och lite riv i trummorna. Det fungerar ofta, men verkligen inte alltid. Musik är verkligen inte bra bara för att den är creddig. Och hur ocreddig Larry Jon Wilson än anses vara i popsnörsögon så är den ju definitivt inte oengagerande!

Och här kommer en jätteorättvis jämförelse på alla sätt. Ingen levande människa kan väl lyssna på Snow Patrol. Så det är ju tråkigt att ta det som exempel på ett tråkigt creddigt band. De är ju inte creddiga. Men jag måste ändå ta det som exempel på det mest trötta. Det mest oinspirerade. Och det mest oengegerande jag hört på länge länge. Killen kommer undan med att i stort sett bara sjunga if I lay here if I just laaaay here genom en hel låt. Tråkigt. Tråkigt. Tråkigt. De gånger som denna dänga spelas på kommersiella kanaler och då man inte har makten att stänga av, vilket, prisad vare gud, inte är särskilt ofta, så kan jag bara formulera en tanke: När inspirationen tar slut bör man byta yrke. Och för att dra vidare paralleller. Vad har hänt med Ceasars? När blev de så trötta? Slängde de bort all inspiration i samma ögonblick som de slängde bort Palace från Ceasars? Hade jag varit det minsta religiös skulle jag jämföra TSOOL-Ebbot med ormen i paradiset. Hur kunde han tillåtas locka Ceasars att spela in en ny skiva för att sedan inse att de står där med konvoluten som fikonlöv och skäms över sin oinspirerade nakenhet. Nej nej. Pojkar med gitarrer, gör mig en tjänst innan ni äntrar studion: släpp alla hämningar och utöka inspirationskällorna bortom Beatles och kompaniet av trötta och urvattnade ikoner. Lyssna på Gamble Rogers istället.

Och sist men inte minst: lägg vantarna på Heartworn Highways. Den filmen får mig att vilja flytta till djupaste Tennessee. Så är man av med mig och kan återgå till att oemotsagd påstå att country är en stor hög med skit.

Jag blir så trött på folk som tror att all country är Brad Paisley. Eller envisas med att spela Johnny Cash så högtalarna skakar och väggarna vibrerar medan de skriker för att överrösta musiken: COUNTRY ÄR SKITTÖNTIGT!

A touch of porridge

Vad hände egentligen med matbloggen? Det började ju så bra.. Jag gav intryck av att äta någorlunda varierat och kreativt, men på sistone har det nästan bara blivit knäckebröd. Och det är ju lite tråkigt. Men nu ska jag ge mig själv lite upprättelse. Jag ska återgå till en följetong. Det är dags för grötrecept nummer tre.. 

Det är onekligen den 24 idag och frukosten kan börja kännas lite torftig. Knäckebrödet har tagit slut. Och det är inte lika gott med senap och tomatpuré utan knäckebrödet.. 

Jag hade gjort världens godaste grötblandning. Men den tog också slut. 

Grötblandningen bestod för övrigt av solrosfrön, valnötter, linfrön, pumpafrön och havregryn. Poängen är att det blir så knaprigt! Så man tänker inte riktigt på att det är klistrig gröt man stoppar i sig. Så hade jag råsocker ovanpå. Men så tog råsockret slut. Och alla fröna. 

Vad göra? 

Ja nu börjar verkligen varningsklockorna ringa, men jag har ett sista tips att ge. Det här är så fattigt och sunkigt så jag knappt fattar att jag tipsar om det här, men alla som vet hur det känns att stirra på en havregrynspåse kanske kan tycka att det här är värt ett försök. Jens på DN (ständigt denne Jens) tipsar om vintermys med eget té. Men det är minsann inte bara Jens som tipsar om té! Däremot erkänner jag lätt att om jag fick té med engelska scones istället för vad som komma skall, då skulle jag överge mina tappra grötförsök med en gång och antagligen gifta mig med sconesbagaren. Men nu är det inte så. Det är fortfarande den 24. 

Du har te. (Alla har te.) Du har sucketter. Och en halv citron. (verkligen inte nödvändigt. Jag försöker bara lyxa till det lite här!) Koka vatten till téet. Gör té. Gärna någon god smak. Det optimala är väl sånt som smakar fruktigt och lite sött. Och i med tillräckligt med sucketter för att det ska vara sött efter smaken. Smaksätt alternativt med citron om man tycker om sånt. 

Och nu behöver vi kärlek och magi. I massor. 

Gör gröt, men byt ut vattnet mot det smaksatta téet. Sådär. Nu var det sagt. Nu kan ni lyncha mig och slänga ut mig från köket. Men pröva först, kom igen. Det är ju för guds skull den 24!! Ja och lyssna på något svängigt och svart under tiden så känns det lite lättare.

Black Keys    BRMC     

Nuförtiden är till och med Tetris politiskt.

Jag har hört att det är viktigt att vara politiskt korrekt i Sverige. PK PK PK. Och pk får ofta den utökade betydelsen av allt som är passande. Den mest använda meningen måste nog vara: jag vet att det inte är så pk men... och precis en sån mening ska jag använda nu! 

Jag vet att det inte är särskilt pk men jag har aldrig trott att ryssar kan vara roliga. Jag har trott att i Ryssland där är det kallt som satan. I Ryssland är det mörkt som satan. Och i Ryssland, där blir det aldrig riktigt riktigt roligt. Men nu har jag lärt om. Nu har jag fått ett slag över fingrarna och inrättat mig i PK-fållan.

Om man inte har roligt då ska man banne mig göra sig rolig! Livet i ett ryskt studentboende kan te sig lite kallt. Lite grått. Lite tråkigt. Men ICKE mina damer och herrar! En dag utan aktivitet är en dag av aktivering. Ingen sitter och klagar när man kan spela lite fasadtetris. JAJAMEN! Titta bara på det här!

Och inte var det nog med det. Vi överger Ryssland men you tube har mer att

 erbjuda. Tydligen har tetris triggat igång fantasin hos betydligt fler folkgrupper än ryska studenter. Guillaume Reymond gör anspråk på att vara den förste att spela human tetris. Jag nöjer mig med att konstatera att det finns många kandidater, men Ryssland ligger ändå steget före. Däremot har Guillaume en chans att kvala till finalen i Pole Position. Det här är 

bland det roligaste jag sett idag!! Ja herreminje, Guillaume Guillaume. 

De som inte fått nog kan titta på Pong-spelet också... 

Hade jag varit en tetriskloss skulle jag varit den där skitjobbiga lilla som alltid är så svår att placera. 

SÅ -99

Av olika anledningar ägnade jag precis nästan fyra minuter åt att stirra på Darudes Sandstorm. Den där låten som blev så grymt stor -99. Och den är verkligen jätterolig. Den är verkligen SÅ -99. 

1999 gick jag i åttan. 1999 var det poppis med capribyxor, dunvästar, sportig frilla och sportiga glasögon. Herregud i himlens mörka hörn. 1999 skulle man ha precis såna kläder och såna frillor som i Darude-videon. Det är verkligen fantastiskt roligt.. Det tar emot, men jag måste länka till den. Sådär, nu är den bara ett knapptryck bort!  Och det är bara 9 år sen. Sån här euro/trance/techno är så svår att ta på allvar. Sånt här får mig att fulskratta. Ja hela ansiktet blir jättebrett och mina kinder bullar upp sig och det känns bara helt fantastiskt att få skrocka sig igenom 3:45 minuter. (Bild av fulskrattet till höger.)     

Nu ska eurotrancetechnon få sig lite upprättelse: 

Det är ju inte dåligt direkt. Det finns absolut musik som är sämre. Men sån här musik kan bara sammanfattas med en sak: en sån där skäggsträng på hakan. 

Bara bara betakaroten.

Jag måste ha något gravt fel på mina smaklökar som kan överdosera morötter såhär och inte kräkas. Jag har ätit överdrivna mängder av dessa orangea betor i minst två år. Överdrivna mängder innebär minst tre morötter per dag. Ofta i fantasifulla gastronomiska kreationer som dessvärre nästan alltid består av bara morötter. 

Jag har nu i två dagar ätit ugnsrostade rotsaker. Det är ju verkligen det godaste som finns. Och så sjukt billigt. Det är som gjort för alla fattiga som odlar potatis, palsternackor och morötter på balkongen. Det är ju allt man behöver. Ja och sen lite olja också. Men lite lyx får man ju unna sig. Man behöver inte ens vara noga med gradantalet, sätt det typ på 220-250 det brukar fungera. Och inget salt, det är godast att bara salta efteråt. Så är det bara att låta de stackars liven stå i ugnen tills de går att peta igenom med en sticka utan att de gör motstånd. 

Så kom då den dagen (idag) när palsternackorna och potatisarna tar slut. Var dagen kanske kommen att, ve och fasa, handla? Nej då. Jag misströstar aldrig. Det blev ugnsrostade morötter. Hittade en lök också. Den klyftade jag ner och saken var biff. Middagen var färdig. Månne undrar ni var tillbehören var. Eller om detta var tillbehören, var var då basmaten? 

Men sånt sysslar inte jag med. 

Masspsykos på youtube.

You tube är verkligen för det mesta helt fantastiskt. Men jag har hittat en spricka i fasaden. 

Jag hittade ett klipp som setts av 78.779.772 personer. Sjuttioåttamiljonersjuhundrasjuttioniotusensjuhundratjugotvå personer. 

Är det bra då? NEJ. Kolla själva.  Jag är helt förstummad. Ärligt talat. Vem är den här tomten och vad sysslar han med? 

Det är som om samtliga invånare i Turkiet har sett den här videon. Och vissa har inte kunnat hålla sig utan tittat på den en gång till. 

Jens! En trerätters tack!

Snart har jag läst allt som går att läsa på DN:s hemsida för att slippa plocka upp min fasansfulla facklitteratur som ska tenteras om fasansfullt få dagar. Och jag finner Jens som  ska hjälpa sin chef Susanna att laga en trerätters på två timmar av det som finns i kylskåpet! Jajemen. 

Vad har då Susanna i kylskåpet? Ja, antagligen var det ganska välfyllt eller så kan Jens verkligen trolla! Det blir tapas till förrätt av korvar och paprika. Huvudrätten blir fläskfilé med rotfrukter och sås med sardeller. Och till dessert blir det smoothie, för det visade sig att Susanne hade hallon i kylen. I mars. 

Nu återstår bara en sista vädjan. Jens, kom hem till mig! Kylskåpet är ju inte direkt välfyllt, så jag hoppas verkligen att du kan trolla! Jag är dig evigt tacksam om du snickrar ihop något av 6 små palsternackor, en halv flaska körsbärssaft, en rödbeta, en flaska soya, senap och tomatpuré! Det passar bra till helgen. Välkommen och lycka till! 

Allt som växer.

Jag har onekligen ganska bra hand med krukväxter. De flesta frodas och mår bra. Ibland inträffar ett och annat dödsfall, men det är smällar man får ta även i det mänskliga livet. Antagligen beror dödsfallen på för mycket eller för lite av det goda. Det är svårt att vara måttfull ibland. 

Något som däremot varken växer eller förökar sig i mitt hem är sura svenska riksdaler. Döm därför om min oförställda förvåning när jag i en väska som jag inte använt på länge länge hittade en hundring. Jajamen. Inte en sketen liten tjuga. Utan. Hundra. Kronor. Den här måste utnyttjas tänkte jag. På sprit? Nej. På nöjen? Nej. På Ica. Jodå. 

Jag är en fena på att handla tråkig mat. Inga färgglada paket, inga goda grejer, utan basvaror. bas bas bas. Havregryn. Knäckebröd. Potatis. Och så vidare. Jag unnade mig dock en burk tomatpuré- Den ska vara pålägg på mitt knäckebröd. Fungerar perfekt med den grova senapen jag har i kylskåpet. Det blir lite som att äta korv med bröd. Förutom korven. Och brödet. Och ketchupen. Men senap har jag ju i alla fall. 

Nej vi måste ha fart på söndagen. Sponsored by destiny är något av det bästa som hänt mig. 

Ruby Rogers is a Waste of Space

Jag googlade mitt alterego och hittade Ruby Rogers som precis ska fylla tio och vill bli gangster. 

Det tycker jag var en bra sammanfattning av mig. 

Our stars no longer dance.

Jag bestämde mig i helgen för att sluta träffa en bedårande ung man. Jag är dessvärre inte lika  bra på romanser som jag är på matlagning. Vad nu det säger. 

Den dag jag inte får panikångest av förhållanden ska jag baka en tårta. Stor och fin ska den vara. Med rosor på toppen och med grön marsipan. Den ska vi äta tillsammans. Jag och vem det nu kan vara. Till frukost. Och vi ska läsa tidningen och dricka kaffe och skratta och fåglarna kommer att kvittra genom balkongdörren som är öppen. Och jag ska lyssna på Teitur och M.Ward och det ska kännas bara bra och inte  bara bittert. 

Jag kommer vara jättebra på att baka tårta då. För jag kommer haft lång tid att öva på. 

Jävlar anamma och broccoli

Mitt hjärta sjönk en aning när jag gick till Vivo för att lägga mina sista slantar på extrapriser. Broccolin fick man två för 10. Jag är därmed dömd till ännu en vecka av broccolidiet. Jag måste helt enkelt göra något av min lathet. Fram med grytor och kastruller! Köket ska eka av kaotisk matlagning!

Du behöver: Potatis och broccoli. (javisst, potatisen var också billig!) 

Koka potatisen enligt konstens alla regler. Skär broccolin i bitar, lagom stora för att kunna äta utan ansträngning. Och kasta för bövelen inte bort stjälken! Häll lite olja i en wok och en fjärdedels buljongtärning. Det här är kanske ett okonventionellt sätt att använda sig av buljong, men gegga ut den i oljan medan den blir varm (har man i den efter att man haft i broccolin är risken att det kladdar fast buljongbitar i broccolibuskarna. Och det är verkligen skitäckligt.) Häll i soya också och när det puttrar och fräser så kasta i broccolin. Den ska wokas runt jättejättelänge. Längd är ju ett relativt begrepp, men jag har alltid brist på tålamod så jag menar typ 5-7 minuter. Eller nåt. Det är svårt att säga. Men peta lite på broccolin. Skriker den är den antagligen inte färdig. 

När potatisen kokat klart så häll av dem och häll ner i woken några sekunder (en halv minut kanske) Då får potatisen en liten skorpa, som dessutom får lite smak från buljongen och soyan. Det blir mäkta gott. 

Så vad väntar ni på? Ut och köp! Extrapris på vivo! 

De förtvinade smaklökarna förtvivlar

Jag inser plötsligt att jag lämnat matspåret bakom mig. Men jag äter ju inget spännande. Blotta tanken på att laga mat framkallar känslan 'ånej vad jobbigt'. Tillochmed koka pasta känns som en smärre pers. Men visst, även i denna torftighet kan jag hitta några goda råd att ge. 

Jag köpte broccoli häromdagen tokbilligt på vivo. Min diet varierar beroende på vad vivo har extrapris på. Jag vet inte om det produceras för mycket broccoli, om broccoliodlarna är underbetalda eller om det råder hård konkurrens på marknaden, men broccoli är ju alltid jättejättebilligt. Men problemet är ju att broccoli allt som oftast kokas för att smaka gott. Och jag orkar ju inte koka något. Jag orkar inte ens plocka fram woken och woka den. Det brukar annars vara ett av mina trumfkort (broccoli och buljong och soya i en wok så är biffen klar) Då återstår att äta den rå. Som tur var, hade vivo även extrapris på creme fraiche med tomat och basilikasmak. Det smakar dipp! Och jag har tidigare framhävt det exklusiva i att dippa saker. Jag håller fast vid detta och förbereder mig på en luxuös middag: Rå broccoli dippad i tomat och basilika-creme fraiche. Det finns dessvärre inte så mycket att tillägga. förutom att det är mycket mycket godare än man skulle kunna tro. Ett hett tips är dock att inte kasta broccolistaven. Skala den lite lätt så är den nästan det godaste på hela broccolin. Jag har skrivit ordet broccoli 10 gånger redan. Jag börjar kanske bli smått besatt. Hoppas vivo byter extrapriser till nästa vecka... 

När man blundar

Jag vaknade i morse till bar backe och ljuv morgonstol. Alla som sovit sig genom natten tycker inte det är så konstigt. Solen går ner. Man somnar till bar backe. Solen går upp. Man vaknar till bar backe. Det är nu man börjar tvivla på sig själv. 

Jag har en påtaglig minnesbild av mig själv i djup snö med små tunna skor sisådär runt tre-tiden inatt. Hände det ens eller var det mitt sinnestillstånd som tog så påtagliga uttryck att jag upplevde att jag famlade blint i en snöstorm? Jag kan absolut inte komma på någon känsla inom mig som skulle ge upphov till något sånt (jag är inte tillräckligt passionerad) så då återstår det att spåra stormen till galenskap eller vädrets makter.