bränn bränn bränn

Jag tänkte egentligen ondgöra mig över hur vi firar valborg. Hur vi bränner stora bål för att (ursprungligen) skydda oss mot häxor. Det känns ju väldigt förlegat och tur är väl det att närmast alla traditioner vi har nuförtiden har lämnat sitt ursprungliga syfte i en dunkel historia. 

Som sagt, jag tänkte ondgöra mig över detta, men jag tänkte om. Folk måste väl få ha trevligt ifred utan dåligt samvete för alla historiska snedsteg och vanföreställningar. Jag vill ju också ha trevligt ifred, jag har bara aldrig riktigt förstått hela grejen. 

Dessvärre måste jag gömma mig i maskinrummet under bästa brastiden för att visa film. Det kanske är därför jag letar fel på brastraditionen.. Så jag tar tillbaka allt. Ut och bränn! Bränn bränn bränn! Jag kommer kanske ut när filmen är klar och rullar mig i sotet. 

Ung och obehaglig

I går åt jag popcorn till middag. Jajemen. Och för att berättiga det tittade jag på film samtidigt. Jag började med the Graduate från 1967 med Dustin Hoffman i huvudrollen. Jag vet inte vad det är med Robert de Niro och Dustin Hoffman. De känns så sjukt obehagliga som unga. Det är tur att de båda kan vara levande exempel på att det ibland är bra att åldras. 

Den högt värderade Taxi Driver kan man säga vad man vill om, men Robert de Niro är faktiskt ganska obehaglig. Och ung. 

I the Graduate spelar Hoffman en ung man som inleder en affär med en äldre gift kvinna för att sedan bli blixtförälskad i kvinnans dotter. Han förföljer den unga kvinnan och vill att hon ska gifta sig med honom. Han är sjukt obehaglig. Och ung. Det konstigaste av allt konstigt är att hon faller för honom och rymmer iväg med stollen. Det här får mig att undra: 

Går det ens att bli så förälskad att man stalkar en tjej alt. kille över halva usa för att fria? Särskilt när man vet att tjejen/killen inte är överförtjust. Jag kanske inte upplevt den stora Kärleken än. För jag vet att om inte jag känner mig älskad rycker jag på axlarna och skakar av mig obehaget och går vidare. Jag ger upp. Tycker inte riktigt det är värt att kräla i smutsen. Stoltheten går väl före kärleken på något sätt. 

Jag förfasas lite över den dag jag blir slagen av de Stora känslorna och faller till marken och rullar runt i skiten i väntan på att bli upplockad av den jag krälar för. Måtte den dagen aldrig komma. Eller kanske måtte den. Jag vet inte alls. 

Go chinese

Det var den 25 och allt var ljuvt. Sen kom insikten om dyra dyra tandläkarräkningar och kursböcker och en fantastisk men dyr jacka och här är jag nu. Igen. 

Det är 30 dagar för tidigt för att tipsa om det här, men här kommer ett av det bättre fattigmatsrecepten som jag faktiskt hade glömt bort. Jag återupptäckte detta i torsdags när jag fick tag på en kinakål. Fråga inte hur. 

Med mig hem hade jag i alla fall nämnd kinakål. Hemma hade jag buljong. Kinakål, eller salladskål som andra kanske säger, är fullkomligt oätbar rå. Vissa envisas ändå, men kom igen nu, det är ju verkligen inte gott. Kinakål har ingenting på mackor att göra. 

Nej med en tärning buljong, typ 4 dl vatten och en halv kinakål är middagen räddad. Detta tar kanske 3 minuter att göra. Koka upp vatten med buljongtärningen i. Häv i en halv kinakål skuren i lagom stora bitar. Låt det sjuda kanske i en-två minuter så att det där hårda i mitten på kålbladen blir någorlunda mjukt. Häll upp i en tallrik och allt är klart. Det här är sjukt mycket bättre studentmat än nudlar. Ett tips är att äta det med kinapinnar. Det känns grymt mycket mer exklusivt då. 

Kanske kan ni vänta tre veckor eller så innan det är dags att ta till denna soppa, själv ska jag börja sörpla redan nu. 

Torka och tålamod

Det är som bekant och som de flesta säkert känner av, den 23 idag. På fredag kan man börja leva igen. Åh ljuva ljuva fredag. 

Men nu är det ju två dagar kvar. Min saffranspåse är tömd, mina kontanta tillgångar uppgår till 1.50. Jag kan säkert hitta 50 öre till någonstans om jag verkligen verkligen letar. Men jag kommer att förlora alldeles för mycket kalorier på att leta. Det är bäst att bara ligga alldeles alldeles stilla och andas en gång var femte minut. Så kommer jag nog att klara mig tills på fredag. Ljuva ljuva fredag. 

Ok, så farligt är det väl inte. Jag hade lite pasta och en halv purjolök kvar. Jag ska inte ens skriva upp receptet på vad jag lagade. Så lågt ska jag väl inte sänka mig. 

Jag har börjat gå genom stan om dagarna och undvika tunnelbanan så mycket som möjligt. Min röda racer-Peugeot bidar sin tid och väntar på luft i däcken. Det måste vara själva definitionen av att vara dum-lat: Istället för att pumpa upp däcken och ordna allt som är fel på superhojen väljer jag att gå en mil per dag. Nå. Under dessa transportsträckor till fots kan det hända att hungern slår på. Var kan man köpa något för 1.50? Ingenstans! Det återstår att hitta gratismat i stan. Det är inte lätt, om man inte ska räkna med vänner och bekanta som kan förbarma sig över en. Det kommer kanske en dag när man är helt utlämnad till sig själv och då är följande bra att veta: 

1. Vivo Fridhemsplan: Har alltid alltid smakprover. En dag kanske man får godis. En annan dag ris. Senast jag var där stoppade jag i mig tre brödbitar med något så fullkomligt vidrigt som kaviar med banansmak. Vivo Fridhemsplan är enda stället som får mig att frångå min vegetarians (förutom en enstaka sushi då och då) Om det är kycklinggryta som bjuds, finns inga second thouhgts. Jag skrapar plasttallrikarna rena och bråkar till mig en till. 

2. Det tar verkligen emot att gå genom Gamla Stan. Men med rätta takter i lurarna och blicken rakt fram kan man framhärda till glassbaren, vad den nu heter, där de lägger ut våffelsmulor i en korg. Man får ju inte direkt vara rädd för turistbakterier och det är många smutsiga fingrar som grävt runt i den korgen. Men är man hungrig måste man se bakterierna som blott en extra krydda. 

3. Hötorgshallens snacksstånd. Här finns det smakprover på allt. Helt fantastiskt. Hoppas de inte känner igen och portar mig snart. Det här är verkligen Stockholms bästa vattenhål. Väl värt om omväg på tom mage. 

Lite upprättelse åt juvelen...

...han har inte alls tappat gnistan.

Skivan 1 är genomlyssnad och lider inte alls av förlorad gnista. 

Gröt á la Dignitas och Tyler Ramsey

Och jag trodde att jag hade nått slutet. Men det visade sig att jorden inte var platt. Jag seglar vidare på denna jord som visade sig vara så rund så rund jord och jag upptäcker det ena nya grötreceptet efter det andra. 

Vad jag snubblat över nu är en smärre sensation. Kan mest liknas vid en hägring vid horisonten Men det är ingen hägring. Man kan ta på den. Och då blir man alldeles alldeles gul och kladdig: 

Jag har i några dagar tvingats göra gröt av det enda jag hade: havregryn, sucketter och kanel. Det är lite si och så. Jag har lite svårt för kanel i grötsammanhang. It brings back bad memories. 

Men kanelen tog slut. Jag vände ut och in på kryddskåpet och hittade en påse saffran. Det här kunde inte bli annat än succé. 

Gör så här: 

Mina linfrön har tagit slut och jag tror att kanske kanske är det en fördel med en helt slät gröt när man ska göra den gul och ge den smaken av lussebullar. 

Häv i så mycket gryn man vill ha, om man tar 1,5 dl passar det bra med 4 sucketter, ganska mycket salt och typ en fjärdedels påse saffran. Max. Kanske mindre. Jag strösslade bara över lite. Väldigt lite. Ha i lagom med salt. Efter alla mina grötrecept kanske man börjat lära sig rätt mängd vatten. Så, ha i rätt mängd vatten. 

Koka efter grötkonstens alla regler och se hur den blir gul. Det blev gott. Ja jävlar. Vad gott det blev.  Och lyssna på Tyler Ramsey. 

Men Juvelen, där är du ju!

Häromdagen tänkte jag på hur trevligt det skulle vara att höra något från Juvelen igen. Idag när jag kom hem från landet möttes jag av en dröm. Just det. Juvelen är tillbaka. 

Jag och Juvelen har haft en relation! Får jag verkligen avslöja det här? Jag kanske måste fråga honom först? Men det var ju en så liten grej. Han kanske inte ens kommer ihåg... Får jag verkligen kalla det en relation? Självklart! Jag är optimist. 

Så här var det: 

Jag var på Riche. Jonas var på Riche. (Jag får kalla honom så. Eller...jag kanske borde fråga.)

Jag tror i alla fall det var Jonas. Man förskönar ju så lätt verkligheten efter vitt vin. Jag tänkte: Men. det. där. måste. ju. vara. Juvelen. Och sen! Sen försvann min mobil. Den var spårlöst försvunnen. Jag tappade gnistan och gick hem. Ja. Det var också slutet på vårt förhållande. 

Om nu Juvelen har något emot Riche, folk brukar ha det, och inte brukar visa sig där, ber jag om ursäkt och skyller på suddiga sinnesintryck. Om nu Juvelen faktiskt var där och om, jag säger om, han hade något med försvinnandet av min mobil att göra, är det han som får ta första steget. Jag behöver ju inte ha tillbaka den. Det var ju så länge sen. Men ett glas vin kanske som plåster på såren? 

A dream är inte lika rivig som förra årets ep-låtar. Men alla tappar ju som bekant gnistan ibland. 

Eningrediensmat

Jag har i en veckas tid använt ingredienserna en och en. Och jag är förstummad över det strålande resultatet. Husmödrar från förr skulle säkert gå samman i en mobb, med brinnande facklor och förklädena virade om huvudet med klippta hål för ögonen unisont skrika häng häng häng. 

De skulle släpat ut mig ur min lägenhet, hänga mig från en svensk björk och visa upp mig och säga: så här går det. Så här går det om man hafsar och slafsar i köket. Utan den rätta Vördnaden för Ingredienser och för Konsten Matlagning. Kanske skulle de sen grilla mig över öppen eld. Men då har jag ett tips till dem också angående ingredienser. Jajemen. 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Buljong. Soya. Olja. Räddar livet. Räddar allt! 

Dag 1. Insåg att jag endast hade en halv squash, två morötter och en burk tomater. 

Det gäller att tänka strategiskt och inte bränna allt på en och samma gång. 

Jag valde Squashen. Riv den och häll i en stekpanna med, just det, olja, buljong och soya. Innan du häller ner den rivna squashen, låt oljan bli varm tillsammans med soya och en halv buljongtärning som mosas sönder. Fräs runt ett tag. Ät med pasta. 

Dag 2. Morötterna är väl beprövade och även tidigare omnämnda. Gör som ovan men byt ut squashen mot morötterna. Ät med pasta. 

Dag 3. Burktomat, kan det fungera? Jovisst!! Gör som ovan men byt ut squashen eller morötterna mot burktomater. (oregano förhöjer stämningen, men har man inget ska man inte sörja) Ät med pasta. 

Vad ska man säga? Grilla mig gärna. Men gör det med buljong, soya och olja. 

Mapei Mapei Mapei

För några veckor sen skrev jag om en stolle på Youtube som lyckats få mer än 79 miljoner människor att titta på honom röja loss i x antal minuter. Jag förvånas ofta av att så många tittat på vissa klipp och så få tittat på andra. 

Som Mapei's video vixen. Varför har bara 35.000 sett det här?! In och kolla nu gott folk! Och att pinsamt få 2.700 har sett det här. Jag är tämligen ohiphop. Men det här måste ju vara något av det bästa Sverige har att bjuda på! Man är ju inte alltid en succé för att många kollar, men det här är ju banne mig värt att hyllas lite mer på youtube. 

På matfronten inget nytt

Morötterna är slut. 

Havregrynen är slut. 

Kaffet är slut. 

Kontot är övertrasserat. 

Det är den 11 april. 

Perspektiv

En av de mest använda meningarna i min hjärna är: det här måste ju vara Guds gåva till mänskligheten. Det rör sig uteslutande om olika musikaliska prestationer. En dag kan det vara det här, en annan dag kan det vara det här kanske är det  det här eller varför inte det här. Allt beror på humör. 

Jag vill inte dela upp kultur i finkultur och fulkultur. Det finns sjukt mycket bra musik som rycker tag i en. Men igår var Guds gåva det här. Och det slår mig hur fantastiskt intelligent klassisk musik är. Drällde det av genier förr? Vem kan skriva ett sånt här stycke? Det är ett under i sig att någon överhuvudtaget kan hamra fram det här på ett piano under 20 minuter utan att 1. spela fel 2. ge upp 3. få ett nervsammanbrott. Jag lyssnade på Tchaikovsky på min lokala röda sketna buss på väg hem igår. Det är som om hemresan istället för att vara en trött resa med trötta medresenärer blir som ett segertåg med pukor och trumpeter. Värt att pröva någon gång! 

Vissa dagar kan två snoriga pojkar med attityd ta mig igenom dagen. Och jag vill inte göra dem orättvisa genom att sätta den i relation till Tchaikovsky. Båda är ju briljanta på sitt sätt. Jag orkar inte förklara det här mer ingående. Men om man lyssnar så förstår man nog vad jag menar. 

Låt mig avsluta med tre stilla undran. Vad tänker vi på idag när vi hör Sugar Plum Fairy. Tänker vi på Mando Diaos småbrorsor eller tänker vi på det här? Och är det verkligen ok att bara tänka på skräckfilmer när man hör det här? Eller på adrenalinstänkare när man hör det här? 

språkbarriärer

Det här är fantastiskt roligt. Det är nederländska. Och hiphop. I samma video. 

Jag är enormt dåligt på holländska. Särskilt i dessa sammanhang. Men jag är säker på att de sjunger Dawns syndrom någonstans... eller? 

Ibland tänker jag på teknik. Ibland.

Idag masade jag mig till Universitetet. Tidigt tidigt. Redan vid halv sju. Minsann. Det i sig var inte särskilt spektakulärt. Inte heller det faktum att det tog mig en kvart att lyckas skriva ut ett endaste stackars papper från de sketna datorerna i den lika sketna datasalen. 

Det enda som är värt att förundras över var följande. 

På SU finns det ett litet vattenhål för oss gourmander. Det är en mackautomat. Där kan man köpa finskt surt rågbröd med en stackars ostskiva och sjujäklarns massa smör. De kostar bara tio kronor. Jag är såld. Idag har jag minsann ätit två stycken. Men det är inte dit jag vill komma. Efter att jag offrat en tia på denna smaksensation började jag knapra på min brödbit på väg ner i datasalen. Jag började osökt tänka på det där som folk säger att det är fler bakterier på ett tangentbord än på ett dasslock. Ingen vill ju äta på en smörgås som frotterat sig med ett dasslock så jag beslöt mig för att med allt som stod i min makt förhindra min mat från att komma i närkontakt med tangentbordet. Jag började flitigt skriva med höger hand och äta med vänster. Men då hände det. Datorn hängde sig. Vilket fick mig att fundera... 

..om man är enarmad, hur trycker man på ctrl + alt + delete? 

Neverending story

Om jag var skeppsbruten på en öde ö och det med mig hade spolats iland en container med havregryn, skulle jag nog lyckas överleva länge länge. Utan att dö av tristess och förstörda smaklökar. Jag skulle leta upp konstiga rötter, skalbaggar (vegetarianen i mig må förlåta), jordmåner, blommor och blad och blanda ner i gröten för att få lite variation. 

Nu är jag dessbättre inte skeppsbruten. Jag behöver inte böka runt i en tropisk djungel för att göra min gröt lite mer spännande, men det känns kanske ibland som om en öde ö skulle ha mer variation att erbjuda än mitt kylskåp. Ett kylskåp som mest liknar en öken med temperaturen +8 grader celsius. 

Hoppet är ju som bekant det sista som överger människan. I mitt kylskåp står en gammal flaska körsbärssaft från landet. I en burk vid spisen rasslar de ödesmättade havregrynen. Två plus två blir onekligen gröt gjord på körsbärssaft. Och voilá! En delikatess! Byt ut vattnet mot körsbärssaft och kör hårt! (jag har prövat det här med nollkalorihaltig flädersaft också. Snacka om bantarknep! Det blir verkligen hur gott som helst.) 

Nu finns med andra ord inga ursäkter längre. Sätt sprätt på kalorierna genom abnormala gymnastikövningar! Och känns det som en oövervinnerlig utmaning så räcker det nog med lite fuldans i köket till Roisín Murphy och lite saftgröt för att lura tyngdlagen. 

Snygghet varar 3 minuter och 21 sekunder

Om jag fick betalt för all tid jag spenderar på youtube skulle jag varit rik. Men jag är inte bitter över min förlorade rikedom. Jag hittar ju så mycket som jag aldrig trodde fanns. Som en snygg Alex Schulman.

The Teenagers är verkligen inte några favoriter. Riktigt långt ifrån faktiskt. Jag kanske har blivit för gammal? Jag tycker mest det här är beviset på att godkänd stil verkligen inte alltid genererar godkänd musik. De kvalar nästan in i gruppen som jag i förra inlägget dömde ut som oinspirerade, trötta och oengagerande. Men. Alex Schulman verkar fått vara med på ett hörn. Eller någon som är grymt lik, men som ändå lyckas med konststycket att se bra ut! 

Ja herreminje, verkligen inget att spana in. Det här är ju så långt ifrån viktig information man kan komma. Men jag förundrades i minst 30 sekunder, och det räcker gott för att jag ska tillmäta det betydelse!