Jul och Justice.

Och så kom julen och så gick julen. Det var en bra årgång i år. Men det känns liksom alltid som att man blir lurad på något. När inträffar den egentligen? Leva i nuet? Bah. Det existerar inte. Julen skulle vara. Sen har den varit. Men den är liksom aldrig. Men det skiter vi i. När man är gammal är minnena ändå allt man har.



Jag sörplar lite glögg. Äter lite marsipan. Och tänker att Justice Stress (Auto Remix) måste vara världens bästa cykellåt. Vad har då detta med julen att göra? Absolut ingenting gott folk! Men två minuter in i låten är det ett jävla ös. Den som bor i Ljuva Hägersten kan veta att låten är som gjord för backen upp på Åsen via Pingstvägen. Nu har jag dessvärre drabbats av punka igen. Jag tänker att man har sina ben av en anledning. Dessutom är det jobbigt att laga punka på bakhjulen. Jag stirrar på Han som kan sånt där och tänker att kanske någon dag så lagar han min punka. I know God and God knows me. Och han har gett mig ett tecken. Han ska laga min cykel. Bara inte idag. I väntan på dagen D springer jag runt stan som ett rött Adidas-streck. Jag är snabb. Och målmedveten. Ljuva Hägersten - Kärrtorp tar 50 minuter.


PS: I tanken gillar inte jag Bob Dylan. OKEJ jag gillar Bob Dylan. Allt är långtifrån guld men Tombstone Blues den är bra den. Och Richie Havens, vilken man. Ville bara säga det.

Nu är det jul igen och grishuvudet kommer ligga där i mitten och stirra självmedvetet på resten av sin kropp som delats upp i revbensspjäll, julkorv, prinskorv och sylta. Nu är det jul igen och det är dags att äta upp en hel djurpark. 

Själv är inte jag särskilt förtjust i djurparker, vare sig levande eller döda. Djur är skojiga ibland men det är dyrt att gå på djurpark och deras humor har helt gått förlorad när de kröner julbordet. 

Jag kommer därför ägna julveckan åt att frottera mig med Rödkål och Brunkål. Är jag tråkig? Inte alls! Det här kan vara roligare än man tror. 

Mitt bästa vegetariantips inför julbordet är att blanda massor med valnötter i rödkålen. Det är simpelt javisst, men det blir fantastiskt gott. Jag fann denna kombination förra året i januari när det var extrapris på både rödkål och valnötter. Jag åt inget annat i flera veckor. Efter en vecka kom jag på att blanda, och voila, smaksensationen var ett faktum. 

It was ages ago

Jag hörde något om att Bella, den där blonda tjejen, tog paus från sitt bloggande i en vecka för att hon gått in i väggen. Jag och Bella är verkligen lika på många många sätt. Om man bortser från utseende, humor, ålder, bloggstorlek, bekantskapskrets och att Gud i sina stora tunga böcker som förutser framtiden inte på något ställe låter våra, Bellas och min, historier korsas. Bortsett från det är vi i stort sett identiska. Många många gånger har jag blivit misstagen för blondinbella. Jag har också tagit paus från bloggandet. Visserligen inte av utbrändhet utan av lathet. Och jag degade ihop mer än en månad. Innebär det att jag är tillbaka med nya krafter och ett outtröttligt tangentbord? Antagligen inte. Jag kommer såsa på lika långsamt och lojt som vanligt, men en dag när Bella sitter där med magsår från allt bloggande kan jag ge henne råd om 500 olika grötsorter som är bra för en sur mage. 

LET'S GET PHYSICAL

Ska vi nu harva på om mat i alla inlägg kanske vi ska gympa lite emellanåt. Som en motvikt alltså.

Get Fizzy

Matguru. Moi?

En dag nyligen möttes jag av följande kommentar: "Jag lagade mat i mitt kök igen, vilken grej! Du har inspirerat mig!"

Detta är första gången jag fått något bekräftat som jag länge har anat: Jag är en matguru av rang!

En matguru av rang bör definitivt uppdatera sin blogg mer än en gång per månad.

En matguru av rang bör definitivt skriva om mat vid varje uppdatering.

En tung börda att bära, men nu börjar en ny era. Låt oss prata mat mat mat!

Har precis kommit hem från Paris och borde därför ha fått 1000 inspirerande matminnen. Men sån är ju verkligen dessvärre inte jag! Fråga mig var man kan få det billigaste kaffet (McDonalds så klart), det godaste kaffet (La Defense, tunnelbanestationen, helt fantastisk, 15:- med mjölk och alla finesser) det dyraste (Skavsta flygplats. Helt jäkla oslagbart! 25 spänn för en sur jävel som inte ens nådde upp till halva pappmuggen och som krävde 10 såna där små mjölkpyramider för bli drickbart) och jag kan svara, men fråga mig var man finner den godaste maten, de bästa dukningarna och den trevligaste atmosfären och jag står helt svarslös. Det finns en anledning till varför MichelinGuiden blivit en succé. Det är för att vilsna själar som jag (matguru till trots) har noll koll på det mesta!

Vad jag däremot vet är att det finns ett ställe i le Marais med god mat. Och god stämning.  Jag minns inte vad det hette eller var det låg. Men maten var det inget fel på. Det räcker för en liten Michelin-stjärna i kanten i alla fall! Om man frågar mig. Men vad vet jag? I och för sig ganska mycket. Jag är ju trots allt en matguru av rang!

Fy alltså

Jag vill inte beklaga  mig. Verkligen inte. Därför ska jag bara nämna att dagen efter att cykelverkstan gett tillbaka min cykel så blev jag påkörd. Av en (säkerligen) ful drulle i blå bil. Det här hände på ett övergångsstället och jag följde konstens alla regler. Det gjorde inte Drullen. 

Efter den dramatiska incidenten, medan jag låg och kravlade på gatan i en hög av mig och cykel, tryckte han återigen på gasen som om inget hänt och susade iväg. 

Fy alltså. 

Dessutom blev framdelen av cykeln skev, styret tittar liksom åt ett annat håll än hjulet som i sin tur spejar i en helt annan riktning än främre stänkskärmen. Växelpartiet har slutat fungera. Igen. Jag fick i alla fall uppleva fröjden av varierad cykling i en dag. Vänsterhand svullnade upp till dubbel storlek men hade den goda egenskapen att svullna ner efter några timmar. Men ändå. 

Fy alltså. 

Och för er som vill veta. Det var en blå bil och den var ganska risig. Kom körande från Aspudden ner mot Liljeholmen. Om ni ser en sån bil, då jävlar. Ni behöver inte anmäla det till polisen eller ringa mig och berätta. Det räcker om ni skrapar den lite lätt på sidorna med hemnycklarna, sparkar in lyktorna och hoppar på vindrutan. 

Peugeot

September slutade vara fin igår. Det regnade verkligen mycket. Men Peugeot rullar igen! 

Nya däck, uppiffat växelparti, tillputsade bromsar och riktade hjul = 25 minuter Hägerstensåsen - Kärrtorp. I hällregn. 

CPR

September råkar vara fin i år. Till och med blåbären kämpar sig kvar på risen i NackaReservatet. Men för mig får de gärna släppa taget och ruttna. Det enda som gläder mig i höstsolen är att det är fantastiskt väder för att cykla med lätthet. Veckan har varit fantastisk för RacerRull, men tro inte att min Peugeot tillåter det. Nehejdå. Den har fått punktering och växlarna har ramlat bort och Cykelmannen i Cykelbutiken sa till mig att den här cykeln har minsann ingen möjlighet att överleva. Reservdelar har tydligen inte producerats på 27 år. Jag bad honom att utföra någon slags första hjälpen och det snabbt. Nu har jag väntat 4 dagar. Det är på tok för länge för lite enkel CPR. 

Innan cykeln gav upp kampen rullade jag snabbt till Miura (Metro Area), Berghain (Aril Brikha) Rainbow Man Chop Suey (Busy P) och Nord (Jürgen Paape) m.mkt.m  Nu har jag slappat ihop på musikfronten. Herregud, jag har ju tillochmed skrivit ett inlägg om BoKaspers. Laga min cykel snabbt. Snart är det fler som behöver CPR. 

Torka och tålamod

Vad jag egentligen tänkte skriva om var ju inte BoKasper. Det skulle bara vara en parentes. Vad jag ville skriva om var Äpplen. 

Jag vet inte om det är någon som gör det här längre. Men det ska det bli ändring på! 

Jag var på landet och plockade äpplen. För att de inte skulle ligga och bli mjöliga (för den som inte råkar veta är mjöliga äpplen det äckligaste som finns.) utförde jag en räddningsaktion som tog timmar. Var det värt det? Jajemen. Pröva själv. 

Räddningsaktionen bestod av två delar: 

1. Torkning

2. Frysning 

De som förväntar sig något svårt eller sensationellt kan sluta läsa redan nu. Det enda man gör är att skala äpplena och skära dem i bitar om man vill frysa dem eller kärna ur dem och skära i ringar om man vill torka dem. Det är allt skalande och urkärnande som tar tid. Mycket tid. Jag hängde upp mina äppelringar på matpinnar som jag pluggade in i köksskåpen. Det finns ju såna där hål i skåpen som man ska sticka in pluggar i för att ha hyllor på. Det är ju en naturlag att det finns fler såna hål än vad det finns hyllor vilket betyder att det finns många hål att fylla. Låt äpplena hänga i tja, allt från tre dagar till en vecka. Jävla gott blir det. 

Ja, och äpplena i frysen. De är bra till det mesta och smakar äpple i all evighet utan att bli mjöliga. Om man är i bantartagen kan man knapra frysta äpplen istället för glass eller sorbet. Det kanske inte är så hett. Men man får väl använda fantasin för bövelen! Blunda och tänk "glass glass glass" medan du äter äppelbitarna så lurar du smaklökarna. 

Stick to the Rule

Igår tyckte jag det var O.K med BoKaspers. Jag vet inte. Hur förhåller sig TEMO-undersökningarna till BoKaspers? Normalt kan man klassa in allt och alla i kategori ute/inne; var inne men nu ute; var ute men nu inne etc etc. Jag har ingen aning om BoKaspers. Visst kan man tycka att det inte spelar någon roll. Det gör det ju verkligen inte. Men normalt brukar man liksom ha lite koll. Var har BoKaspers varit när folkmassorna har varit inställda på att älska eller hata? Var gömde sig BoKaspers när folk kastade rosor och ruttna tomater?

Jag kan bara dra två slutsatser: Antingen är man fullkomligt likgiltig inför BoKaspers eller så älskar man dem men vill inte erkänna det. Därför pratar man helst så lite som möjligt om Bo, Kasper och deras orkester. Ja jag vet inte, men igår gillade i alla fall jag Bo Kaspers. Ett som är säkert är att de inte är värda att hata. 

Somliga säger, har jag hört, att BoKaspers är fenomenal sängkammarmusik. Att tjejer gärna ligger till BoKaspers. Det fattar inte jag. Att ligga till BoKaspers känns lätt äckligt. Den som valsar loss till BoKasper eller vad som helst annat som sjunger på svenska till lätta toner får inte ligga. Sån är regeln.

För att knyta ihop säcken:

Igår gillade jag BoKaspers. Nej, jag låg inte med någon. Stick to the rule.

I detta inlägg har jag skrivit BoKaspers 15 ggr. De får vara värda det tycker jag.

Såhär låter de. BoKaspers.

Matlåda som inte är Matlåda 2

Jag har tidigare uttryckt min aversion mot matlådor. Det är bökigt och stökigt och ska värmas och hålla på. Det orkar inte jag. Den optimala matlådan ska helst inte se ut som en matlåda och ska inte behöva värmas.  

För att komma på en rätt som svarar mot ovanstående kriterier måste man kanske gnugga geniknölarna. Men jag litar nog ändå mer till slumpen. Slumpen har nu gjort en av sina beryktade visiter och resultatet följer här: 

Matlåda som inte är Matlåda 2: 

Av en Slump upptäckte jag vilken fantastisk kombination fårost och äpple är. Fårost är ju som bekant lite salt. Äpplen är som bekant lite sött och ofta lite surt. Den här kombinationen är Oslagbar. Hiva ner ett äpple eller två i väskan och lite fårost. Visst kan det vara både bökigt och stökigt med ost, men lite kladd får man för bövelen räkna med. 

Inte bara äpplen fungerar. Morötter är också mer än perfekt. Nästan bättre än äpplen. Men man tar ju det som finns. Bakom SU finns förövrigt en Äppellund. Spring dit med kassarna och ordna lunchen. Råkar Slumpen sig så att man springer på ett får på vägen, går det nog att ordna lite ost också. Då har vi inte bara sparat miljön utan även gjort lunchen till en session utöver det vanliga. Jag har också hört att fårost fungerar till annat. Typ bröd. Och jag är inte den som är Den. Vad som funkar för Dig är bra nog för mig. 

Sitter man i datasalen eller hemma medan man knaprar stenfrukter/rotfrukter och kladdar med ost, är Emil Klang en lika visuell sensation som maten är en gastronomisk sensation värd Gudarna. Har också hört att fårost och frukt är smalmat. Jag menar, det kan ju vara jobbigt att suga i sig något ohälsosamt medan man stirrar på ovanligt fina kläder på ovanligt fina modeller i en ovanligt fin kortfilm. Tror minsann jag ska färga håret rött efter denna session.  

Lost in....

Jag har förstått att det finns en gräns för vad folk ska behöva tåla. Jag har också insett att jag kommer passera den gränsen nu. Jag har redan samvetskval, det känns jobbigt att vara den som är Den. Men jag har suttit och hållit på den här bilden i flera dagar nu, jag kan inte hålla mig längre. 

Egentligen skulle jag ju verkligen, jag menar verkligen, kunna låta bli att lägga ut det här, men jag Måste! Varför? Jo. Jag har en teori om att ibland är folk lurade. Folk har gått vilse i modeträsket och någonstans i ModeMangrovet låtit både Ögon och Förstånd sugas upp av den förrädiska dyn. Kvar står man och grabbar i Panik efter första bästa plagg på Innelistan. Jag har hört att det är Hett med Metallic Leggings. You've heard it too? Well, so did this girl. 

Jag har också hört att det finns något som heter Integritetsskydd. Dessbättre är lagen runt detta begrepp mer eller mindre Luddig. Och jag gömmer mig någonstans i denna juridiska dimma i förhoppning om att ingen kommer hitta mig. Och bilden är ju faktiskt bakifrån.  This Won't Happen Again. I Promise. 

vardguiden.se

Jag är så trött på denna ständiga hypokondri. De senaste två veckorna har jag lidit av bröstcancer, HIV och loppor. Och det är bra jobbat på två veckor. Det är 52 veckor per år, det blir många många sjukdomar att beta av. Och jag har alla. 

I ett hopplöst försök att göra mig till en kärnfrisk människa som inte berörs av vare sig sjukdomar eller hypokondri, gav jag mig på vitaminpiller, brus och allt som man kan knapra och som sägs är nyttigt. 

Kulmen var nådd när frukosten bestod av magnesiumbrus, C-vitamin, Kalciumbrus + kalciumtabletter, jästtabletter och selen. Det enda som hände var att jag fick en allergisk chock. Ingen kan pilla i sig sådär mycket utan att reagera abnormalt. För min del blev det diverse exem och blåsor. Något som fick mig att tro att jag led av hela registret könssjukdomar kombinerat med allt annat man kan slå upp på vårdguiden. Alla vet ju att både gonorré och syfilis kan ge hudutslag. Det har jag läst i en bok minsann. 

Vårdguiden borde förresten inte få finnas. Den har gett mig dubbelsidig äggstocksinflammation och efter den incidenten vägrar jag gå in på sidan igen. Jag behöver knappast nämna att jag inte hade någon inflammation. Det enda vardguiden.se hjälper till med är att se till att hypkondrin hålls på en stadig nivå och att den alltid matas med nytt bränsle. 

Det värsta med min hypokondri är att jag samtidigt som jag är fullt övertygad om att jag ligger på dödsbädden vägrar ta reda på om jag lider av något eller inte. Jag vill inte att en läkare ska måla min dödsdom på väggen, det räcker att jag vet om det själv och oroar mig i tystnad. Så nu mina vänner ska jag gå och skriva testamente. 

Stor och Liten

Upptäckte precis att en STOR kaffe kostar lika mycket som i våras. Detta måste betyda att världsmarknadspriserna på små kaffebönor har dramatiskt skjutit i höjden medan priset på stora kaffebönor stagnerat på grund av större skördar och bättre klimat.

Nu råkar jag dock veta att STOR och LITEN kaffe kommer ur samma automat. Jajamen.
Jag råkar dessutom veta att båda Sorterna görs på Pulverkaffe. (Det var en chock för mig när insikten kom. Jag har nämligen alltid hävdat att kaffet är godast på hela su-området och när jag blev nitad med snabbkaffefaktumet fick gourmanden i mig en Törn.) Annars kunde ju förklaringen vara att LITEN var bryggd av ekologiska kravbönor från Perus höglänta slätter och STOR var Euroshoppers Egna Snabba Pulver.

Men icke. Båda är Euroshoppers Egna Snabba Pulver. Dock går Kvantitet som vi alla vet före Kvalitet. Och det, mina vänner, är värt att hylla med en kaffe STOR.

Strejk Strejk Strejk

Står vid en dator på SUbiblioteket och försöker att bygga upp en liten värld av förnekelse. Förnekar var jag är. Förnekar vad jag gör. Förnekar nästan allt faktiskt. Första dagen på terminen och den där "jag kan i alla fall tycka det är ok ett par dagar"-känslan vägrar infinna sig. Korridorerna är små Erasmusghetton och biblioteket svärmar av Nybörjare. Vissa vet inte ens om biblioteksdörren går utåt eller inåt. Kom Igen. Vissa fattar inte att man går In genom Höger dörr och Ut genom Vänster dörr. Snacka om att bli avslöjad på mindre än 1 sekund. Dvs. lika lång tid som det tar att DRA i en dörr istället för att SKJUTA.

Och som om inte det var nog. Nehejdå.
Det råder prisinflation på SU. Jag har hört det där om att världspriserna går uppåt. Och jag är med på att betala 2:00 kronor extra för en säck mjöl eller 50 öre extra för mjölk etc. Men 12 spänn för en automatmacka. Ja, inte vilken som helst. Utan en sån där torr rågjävel med för mkt smör och en skiva ost. 2 kronor mer än i våras. Jag ska automatstrejka nu. Jag ska frysa ut den där mackautomaten tills den börjar kasta mackor efter mig och Pruta ner Priset åt mig! Och en krona mer för kaffet. HerreGud människor, jag kommer att DÖ härute!
Jag har vägrat matlådor ganska länge. Det är bökigt, tar plats och dessutom känner man sig utsatt i microkön. Det liksom passar inte min identitet att mikra. Jag vill inte definiera mig med en matlåda. Man känner sig HelYlle när man mikrar. Jag är inte HelYlle.

Nej gott folk, jag ska tänka ut en väg runt inflationsproblemet.
I väntan på bättre infall kommer ett oumbärligt recept inför hösten:

Matlåda som inte är matlåda: Det värsta med matlådor är drällrisk och transportproblem och allt sånt där. Kalla mig en obotlig smakdödare, men mitt första SU-mattips är portionsförpackat potatismos. Det enda man behöver göra är att köpa en mugg tevatten (2 sek) på 7-11 och blanda ihop. Anyone can do it. Senap och ketchup ingår när man köper tevatten. Det gör en sked också. Och lite rostad lök om man gillar sånt. Och salt och peppar att pudra över för en lite mer exklusiv karaktär. Om jag ser någon gå och slabba med potatismos i temuggar under höstterminen ska jag nicka i samförstånd. Då vet jag att vi tillhör Samma Klubb.

Två vegetariska. Två stolar.

Jag har hyrt ut min lägenhet under sommarmånaderna. Åååh, jag saknar min lägenhet och min hemtelefon. Mitt hemnummer är snarlikt ett nummer som tydligen går till Forex kortcentral. Titt som tätt ringer det svenskar till mig från utlandet som vill spärra sina kort. Jag står till tjänst med vidarekoppling. En gång fick jag ett samtal som bevisar att ryktet om mina gastronomiska färdigheter har spridit sig längre än väntat.

Tjej: Yes, hello? You don't speak swedish?

Ruby: Of course I speak swedish, sa jag på engelska. 

Tjej: Aha, förlåt. Ja men då skulle jag vilja beställa två vegetariska mat. 

Ruby blev väldigt tyst: eeeh jaha? 

Tjej: Ja till vårt flight. Två stolar. 

Ruby: Nämen jag har en känsla av att du ringt fel. Du ser, jag kan erbjuda mat, jag lagar den gärna åt dig, men jag kan inte erbjuda några flygstolar.

Tjej: Åh, oj då, jaha. Men jag prövar att ringa en gång till så får vi se var vi jag hamnar. 

Ruby: Ja gör det, och om du ringer mig igen så lovar jag att stå till tjänst med maten. 

Bamboo Banga och U-bahn

Jag kan inte låta det passera så obemärkt som i slutet av ett långt inlägg.

U-Bahn och Bamboo Banga är oöverträffade cykellåtar.

STHLM igen

Har lyckats samla på mig ett mindre torp i avbefolkningsbyggd. Torpet är skruttet, gammalt och befriat från 30 % golv och 100 % bekvämligheter. Jag gillar det. Det finns Hopp. Har storslagna planer för mitt Torp även om sommaren mest har ägnats åt att beväpnad med Lie hitta fram i trädgården och beväpnad med handjagare hitta en gräsmatta. Poängen är i alla fall att mina ägor har utökats, jag kan inträda Vuxenlivet med ett Torp. Det känns bra.

På landet kan man inte ta sig någonstans utan fordon. Jag har ingen bil och inget körkort. Det ingår tydligen inte i paketpriset när man köper Torp. Jag har bara en skruttig mountainbike. Jag behöver väl knappast säga det, men det är den mest värdelösa cykelsort som någonsin existerat. Hade det funnits en Gud skulle han låtit blixten slå ner samtidigt i världens alla hoppläsa mountainbikes och tvingat folk att köpa något bättre, snabbare och något som inte är så fult att man får ont i ögonen. Om så någon vettlös galning fick för sig att köpa en ny mountainbike skulle det inte vara tal om simpla blixtnedslag. Då skulle jag personligen ge Gud förslag på ÅtgärdsPaket.

En dag förra veckan ringde det på min mobil. Tydligen hade jag glömt att återlämna något jag lånat av någon som bor 4 mil bort. Naturligtvis lovade jag att komma över med skiten. Man vill ju inte vara den som ställer till det utan att rätta till det. Att komma över med något innebar att cykla 8 mil. Det gjorde jag. Det enda jag hade var min sketna mountainbike och en förödande stolthet. Och javisst, jag skulle göra samma sak för dig. 7 dagar i veckan.

Gui Borratos U-bahn gjorde cyklingen lättare. Det gjorde också M.I.As Bamboo Banga och Bucky Done Gone. De kommer rädda mig i höst också när jag återigen glider fram stadigt och snabbt på min röda racerPeugeot.

Wokmix

Jag har just upptäckt Wokmixen. Det borde jag gjort för länge sen. Att gräva runt i frysdisken gör jag dessvärre inte särskilt ofta och det har jag fått ångra. Tänk vad många wokmixmåltider jag missat...

En påse wokmix (ca 500 g) kan man få för sisådär 18 kronor. Det brukar jag tycka är våldsamt dyrt och det går verkligen att laga mycket mycket billigare mat. Men ibland måste man Unna sig något Lyxigt. Hemligheten är att om man köper en sån påse behöver man ingenting annat. Jag minns att när jag var liten tyckte jag det var grymt tråkigt att äta basmaten (potatis, ris, pasta) när det egentligen var såsen/tillbehöret som man ville åt. Jag har släppt på alla hämningar från barndomen. Nuförtiden kokar jag aldrig ris. Potatis och pasta äter jag bara om jag verkligen är hungrig. Men om man hittar ett halvt kilo wokmix behöver man knappast något mer. Efter en halvtimme kommer dock bakslaget. Wokmix innehåller inte mycket mer än vatten och lite smak. Inga kalorier och ingen magisk ingrediens som håller en mätt. Efter en halvtimme börjar man alltså längta efter substans. Typ pasta eller potatis.

Så: du behöver wokmix och pasta.
En hel påse wokmix per person helst. Snåla inte nu. Det är aldrig roligt att bli ihågkommen som den snåla killen/tjejen som aldrig kunde bjuda till. Sen är det den vanliga visan med soya olja och buljong. Ner i woken, stek runt 10 minuter. Förslagsvis medan pastan kokar.
När det är färdigt blir portionen Stor. Jag menar Jättestor. Men det är mycket mat och liten substans. Och det är ju roligt att äta wok. Det kommer ta slut. Jag lovar.

Och blir det alldeles alldeles för mycket, så skipa pastan och ät woken. Varför ska man äta det tråkiga när det finns roligt kvar?

Ja just det. Wokmix var det också.

Havregryn igen. Och wokmix!

Jag har fullkomligt klappat ihop på matfronten. Det är pinsamt. Det här började ju ändå som en matblogg och har man nu en gång i tiden nischat sig, ska man väl ändå hålla sig till planen. Hittills har den enda maten jag tipsat om bestått av morötter, havregryn eller kinakål i sällsynta stunder. Det kan vara dags att tipsa om något annat. Men först vill jag börja med att dokumentera frukostvanor.

Jag har hört att frukosten är dagens viktigaste mål. Om man går i affärn kan man se att minst hälften av alla produkter som säljs, förutom rengöringsmedel och pampers, har någon koppling till Frukosten. Mejerier i största allmänhet, milslånga brödhyllor och pålägg pålägg pålägg. Ett Normalt beteende är ju att välja det man vill ha och gå hem och avnjuta detta på morgonen.
Jag fungerar tyvärr inte så.
Jag har såsat ihop på grötfronten. Havregrynen tog slut och av någon outgrundlig anledning tycker jag det är våldsamt jobbigt att köpa nya. Det borde vara den lättaste saken i världen. Jag springer stafett ut och in på vivo med kundkorgen, minst 2 ggr per dag. Havregryn är varken tungt, jobbigt eller dyrt. Men istället gör jag följande:
Varje morgon vaknar jag upp och drömmer om frukost. Inser efter en kort vända att det inte finns något som helst frukostrelaterat i köket. Och det här händer varenda eviga dag. Jag går till vivo med lite småmynt och köper: ett småbröd. helst en tomatciabatta men rågrussin fungerar också. till det köper jag ett äpple. Sen äter jag upp allt på väg hem. Just det. Jag vet knappt vad frukost hemma innebär längre. Backen upp till hägerstensåsen har blivit mitt utdragna frukostbord. En tomatciabatta smakar mycket mer om man rör på sig samtidigt.

.

Jag undrar, varför är det så viktigt när man pratar med andra att enas om en gemensam ståndpunkt? Varför är argumentation för sin sak så viktigt? Jag är inte dum, jag kan verkligen förstå att det finns en poäng med att enas, om man pratar om till exempel Sveriges budget 2009, utrikespolitik eller nedskärningar i försvaret.

Men i så många möten med andra människor, i så många vardagskonversationer, strävar så många efter att anpassa sig efter den andres åsikt utan att för mycket vika från sin egen. Varför då? Spelar det någon roll att man tycker olika? Känns det verkligen bättre att stå på samma plattform? Eller är man rädd att bli dömd av andra? Det mesta man tycker i vardagen; vilken väg som är bäst att cykla genom stan, cykelhjälm eller inte, vardagliga moraliska överväganden etc. är ju strunt och skitsamma.

Här tänkte jag egentligen sätta in bra exempel. Men jag orkar inte. Jag tror att kanske förstår man vad jag menar. Och gör man inte det kanske man står och trängs med massa andra på en tillkämpad gemensam plattform och inte riktigt har tid att överväga vad man egentligen tycker för sin egen och för andras skull.

Jag ska väl avrunda den här tråkiga texten med att erkänna svagheter i min musiksmak som jag aldrig skulle avslöja på lastfm. Scrobbling av för Sade och Chris de Burgh Jag tror det är bra att avslöja sånt här ibland. Fast jag ångrar mig redan. Ååååh. Vad ska folk tycka? Men jag står i alla fall säkert på min plattform.

Addera och summera

Statussummering:

Nu har jag precis flyttat från min lägenhet. Men bara för sommaren. Detta betyder att alla möbler står kvar och jag drömmer mardrömmar om repor i plåtbordet, revor i skinnsoffan och vattenfläckar på teakmöblerna. Men det är ju bara saker ska man väl tänka. Men det är ju Mina Saker.

Min röda racerPeugeot har äntligen fått luft i däcken. Det rosa monstret får m.a.o. gå i pension tills nästa gång den Racerpeugeoten läggs in för skador och det är dags för en ny uttryckning.

Sommaren närmar sig, tentorna är snart snart slut och livet kan snart snart börja.

På matfronten intet nytt. Intet gammalt heller. Till och med gröten har fått vila men när grötkastrullen kommer fram igen, ska jag toppa gröten med proteinpulver. Jajamen. Jag har köpt proteinpulver. En hel hink. 150 spänn. SOM HITTAT! Ett helt kilo som lär räcka minst två år. Tanten i hälsokostbutiken tyckte jag skulle ha den. Och hur kunde jag säga nej? Det var ju ett kap! Min diet i sommar kommer med andra ord vara kalktabletter, vitaminpiller, C-vitaminbrus och proteinpulver. Och så gröt och morötter förstås!

Vilket sammanträffande.

Med risk för att konstatera det självklara, så har internet tagit relationer till en helt ny dimension. Man har full kontroll på alla sina vänner lika väl som ovänner. Man vet var folk har varit, vart de ska, vad de gör, vad de lyssnar på, vilka de känner etc. Det här har en konsekvens som är värre än någon annan. 

Jag pratar inte om integritetskränkning. Tidens Anda 2008 måste ju vara att alla är som öppna böcker. På internet kan man hitta baksidan till dessa böcker. Dvs. den korta sammanfattningen av innehållet. Vissa har hela boken utlagd redan, andra är mer hemliga. Men för alla finns det någon information. Ibland kan till och med avsaknaden av information vara information nog. Man läser mellan raderna. 

Den konsekvens jag tycker är värst, måste vara att det knappt existerar naturliga sammanträffanden längre. Och om det uppstår ett naturligt sammanträffande, misstas det lätt för research. Ponera att det i ett samtal visar sig att två stycken har samma favoritbok. Samma sång de skäms över men lyssnar på ändå. Eller samma film de älskar att hata eller hatar att älska. Är detta rena sammanträffanden eller är det bara frukten av en välutförd research? 

Jag saknar det naturliga sammanträffandet. Vid sammanträffanden idag uppstår lätt en misstro: tycker hon verkligen verkligen om den här sången eller har hon scannat igenom hela min lastfm och fejkar ett sammanträffande? Och så har situationen genast förändrats från två personer som funnit en jämlike i den andre, till två personer som misstänker att den andre är besatt och ägnat timmar framför datorn för att kolla upp den andres privatliv, sjukdomar, dåliga sidor och musiksmak. 

En annan tendens jag märkt är att folk inte försöker maskera sin research längre. Internet har blivit som den nya Dokusåpan. Själv vill jag hålla min research så snäv och hemlig som möjligt. Helst spåra upp så lite som möjligt och inte spoliera chanserna till ett Naturligt Sammanträffande. 

Så där, go ahead, kalla mig gammaldags. 

Telefonterror

Jag har, som en av stadens få överlevande, hemtelefon. Stadigt inpluggad i väggen bakom bredbandssladden. Jag har förstått att hemtelefon är en utdöende företeelse, så hur kommer det sig då att telefonförsäljare fortfarande existerar? Kanske var de Tidens Anda 2001. Men 2008 måste de väl ändå vara passé.

Det har varit fantastiskt att nonstop vara hemma. Jag har handlat och hämtat sushi. Annars har kontakten med omvärlden varit närmast obefintlig. Telefonförsäljarna verkar ha märkt detta och satt in storstöten. Det som verkar mest populärt att sälja just nu är Omega 3 kapslar. Varför då?

Och jag är så dålig på att säga NEJ och slänga på luren. Jag får dåligt samvete för att jag inte vill ha omega 3 kapslar. Det borde vara fullt naturligt att en varelse i sina bästa år på en slimmad budget varken har tid, råd eller anledning att sörpla i sig brygder, knapra piller och svälja kapslar. Men istället för att göra plågan kort för alla parter och slänga på luren kvittrar jag ur mig en vacker visa om varför jag tackar nej. Och då blir de sura på mig! DE kastar på luren. Snacka om förödmjukande att det är JAG som står kvar och hör kopplingen förloras och inte DOM! 

Det nya svarta i telefonsäljarvärlden är att säga: 

"Hej, är det Ruby jag talar med? Innan du lägger på, jag vill inte sälja något." 

Och sedan kommer det ett fantastiskt erbjudande om, just det, omega3kapslarna. 

Allt det här får mig onekligen att undra. Om de nu ska sälja något alls, varför kan de inte sälja något man verkligen verkligen vill ha? 

"Hej, är det Ruby jag talar med? Är du intresserad av märkeskläder till extremt rabatterade priser? Vi har gratis hemkörning och kan leverera om en timme."  

Eastwood

Under några fasansfulla dagar när förkylningar och liknande har avlöst varandra har jag tittat på kopiösa mängder film. Det är i många fall helt värdelöst för det finns så otroligt mycket värdelös film. Men det bästa med att titta på film själv är att man kan göra det Effektivt. 

En film á 1,5 h behöver inte ta mer än 20 minuter. Knepet är att spola så fort tiden står stilla. Dvs. 

1. när kameran sveper över naturlandskap

2. när dialogen är fruktansvärt förutsebar. (I synnerhet relationsdialoger. Det finns hur många scener som helst, som man sett förr och som man kommer att ha sett 100 gånger till innan man dör. Det är lika bra att spola förbi så många som möjligt.) 

3. när det är hetsiga jakter. Vanligast är detta i action- eller äventyrsfilmer. En biljakt på 5 minuter kan man dra ner till 30 sec. utan att ha missat något större. 

4. skräckfilmsscener när (exempelvis) ett besatt barn rör sig långsamt långsamt emot sitt mål. Speed it up! 

Vissa filmer som helt utgörs av långsamma scener/djupa diskussioner kan man ju låta bli att spola i. Då har man kanske inte förstått idén med filmen. Men alla dessa tramsiga filmer som uppslukar jorden mår bara bra av att kortas ner med 70 %. 

Under den senaste veckan har jag sett 

1. påtagligt många filmer som handlar om missbruk. Inte bra. När man sett ett marathon av tre knarkfilmer känns det som man själv sitter djupt i skiten. Man börjar tänka i banorna: för fan, Ruby, du måste rycka upp dig själv. Gör något vettigt av ditt liv. Du kan inte ha det såhär! Det känns som om det är Jag som springer runt på gatorna med halvslutna ögon och dreglet som rinner längs hakan och försöker skramla ihop till Heroin. Eller kokain. Eller piller. Vafan. Vad som helst duger bra. Jag ska aldrig mer titta på knarkfilmer. 

2. The Good The Bad and The Ugly. Jag spolade inte en enda gång under 3 h. Det händer nästan aldrig. Särskilt inte under en sån här långsam film. Men jag är svag för westernfilmer. 

Tre reflektioner:

2 a. Introt är helt fantastiskt

2 b. Tuco är en jobbig jävel

2 c. Duellen i slutet är ett bevis på att det görs filmer man inte får spola i. 

2 d. Clintan är a Piece. Of. Meat. 

Morotsflöjten

Min dag blev plötsligt bättre utan ansträngning. Tryck på alla länkar så förstår du! 

Kolla på det här!! Herregud! Jag säger det igen. Vad kan man inte göra med morötter?! 

Vill du göra en själv? Här har du instruktionerna! Se så, ut och imponera på

1. middagssällskapet 

2. alla ute och alla på fest. Det här måste vara partytrick nr 1. 

Kobrastilen

Jag tänker ju lite på den här Cobrastyle-låten. Av olika anledningar har min hjärna invaderats av dansband på sistone. För det mesta är det dessvärre ganska outhärdligt. Det är bara när man hör Torgny Melins sjunga Cobrastyle som det är helt ok. 

Cobrastyle måste helt enkelt vara en fantastisk crossoverlåt. 

Den är bra när Teddybear Sthlm gör den. 

Den funkar när Torgny Melins gör den. 

Och den är helt strålande när Robyn gör den.

 

När den här Do you really want me plågade Svea hoppades i alla fall jag att den där Robyn skulle gå i exil och raderas ur historien. Men hon har tagit sig i kragen. Ja som hon har.

Trotsa tyngdlagen, men gör det säkert

Idag har jag äntligen spårat upp en gammal cykel med uppochnervänt bockstyre, pumpat däcken och rotat fram cykelhjälmen. 34 minuter till universitetet slår onekligen tunnelbanan. 

Det där med cykelhjälmens vara eller inte vara verkar fortfarande vara något som folk är oense om. I alla fall om man ser alla stackars stockholmare som yr fram på gator och broar. Jag har i alla fall tagit ställning för cykelhjälmen. Det är så extremt oestetiskt och någon dag kommer jag tjäna oförskämt mycket pengar för att jag har tänkt och tänkt och slutligen kommit fram till hur man kan göra cykelhjälmen snygg. Den dagen är inte idag, men jag har helt slutat våndas över den svarta baguette som är nedtryckt på min ljuva hjässa och som förstör min frisyr. 

Jag våndades förr när jag hade en låg och skruttig statscykel. Då kan man verkligen inte ha hjälm med hedern i behåll. Receptet var alltså att skaffa en racercykel! Då känns det ju tvärtom töntigt att inte ha hjälm! Ja herregud, alla dessa svårlästa koder och signaler i cykelSverige. 

Så jag skaffade mig en röd racerpeugeot. Den var fantastisk i en säsong och är fortfarande min ögonsten, men ventilerna är inte av denna värd och i väntan på projektet Pumpa Däck har jag rotat fram ett rosa monster med uppochnervänt bockstyre. Ena handbromsen fungerar inte alls, växlarna hänger löst och dinglar. I oaktsamma stunder åker de in i hjulet. I dessa lägen är hjälmen ett oumbärligt inslag.

En hjälm legitimerar dessutom att man kör så det Ryker. Jag är en livsfara i trafiken. Det finns en anledning till att det bara tar 34 minuter till universitetet. Ser man en hjälmbeprydd tok i sina bästa år på ett rosa monster som trotsar tyngdlagen på västerbron och trotsar allt vad trafikregler heter runt det krångliga fridhemsplan, då förstår man. Man förstår. 

Om man lyssnar på något bra när man cyklar så går det snabbare. Mest lyssnar jag på elektroniska slingor. Det passar ju grymt bra med cykling. Idag var det The Legends .

Men imorrn är det tveklöst Kraftwerks Tour De France. Då kanske jag är framme på 30 min. Sharp. 

Utan tv

Det är skönt att någon anstränger sig att berätta vad det är jag missar. 

Åh det går ju inte att länka direkt till det här.. Eller jag vet ju inte hur man gör. 

http://www.braskit.se/laspalmas/

Ja och så är det ju bara att trycka på Kollar på TV. 

Min matlagning är död.

Den kommer att återuppstå när jag slutar vanvårda den genom att 

1. äta popcorn till frukost. Det kan jag göra en gång till. Sen är oljan slut. 

2. tugga i mig havregryn. Bara havregryn och inget annat än havregryn. Inte ens gröt. Allt är slut. 

3. fröjdas över att vattna purjolöken eftersom den växer så jävlarns snabbt att man kan vinna en hel måltid på att komma ihåg att vattna. 

4. funderar på om vitlök är en Huvudrätt 

I väntan på denna stund som, med min dystra nattsvarta framtidsvision, aldrig verkar komma, kan jag trösta mig med att någon annan i alla fall anstränger sig att sjunga om matlagning. 

Jospressen är helt fantastisk. Jag har redan lyssnat på Hacken Mixen Pulverizen 3 ggr. 

bränn bränn bränn

Jag tänkte egentligen ondgöra mig över hur vi firar valborg. Hur vi bränner stora bål för att (ursprungligen) skydda oss mot häxor. Det känns ju väldigt förlegat och tur är väl det att närmast alla traditioner vi har nuförtiden har lämnat sitt ursprungliga syfte i en dunkel historia. 

Som sagt, jag tänkte ondgöra mig över detta, men jag tänkte om. Folk måste väl få ha trevligt ifred utan dåligt samvete för alla historiska snedsteg och vanföreställningar. Jag vill ju också ha trevligt ifred, jag har bara aldrig riktigt förstått hela grejen. 

Dessvärre måste jag gömma mig i maskinrummet under bästa brastiden för att visa film. Det kanske är därför jag letar fel på brastraditionen.. Så jag tar tillbaka allt. Ut och bränn! Bränn bränn bränn! Jag kommer kanske ut när filmen är klar och rullar mig i sotet. 

Ung och obehaglig

I går åt jag popcorn till middag. Jajemen. Och för att berättiga det tittade jag på film samtidigt. Jag började med the Graduate från 1967 med Dustin Hoffman i huvudrollen. Jag vet inte vad det är med Robert de Niro och Dustin Hoffman. De känns så sjukt obehagliga som unga. Det är tur att de båda kan vara levande exempel på att det ibland är bra att åldras. 

Den högt värderade Taxi Driver kan man säga vad man vill om, men Robert de Niro är faktiskt ganska obehaglig. Och ung. 

I the Graduate spelar Hoffman en ung man som inleder en affär med en äldre gift kvinna för att sedan bli blixtförälskad i kvinnans dotter. Han förföljer den unga kvinnan och vill att hon ska gifta sig med honom. Han är sjukt obehaglig. Och ung. Det konstigaste av allt konstigt är att hon faller för honom och rymmer iväg med stollen. Det här får mig att undra: 

Går det ens att bli så förälskad att man stalkar en tjej alt. kille över halva usa för att fria? Särskilt när man vet att tjejen/killen inte är överförtjust. Jag kanske inte upplevt den stora Kärleken än. För jag vet att om inte jag känner mig älskad rycker jag på axlarna och skakar av mig obehaget och går vidare. Jag ger upp. Tycker inte riktigt det är värt att kräla i smutsen. Stoltheten går väl före kärleken på något sätt. 

Jag förfasas lite över den dag jag blir slagen av de Stora känslorna och faller till marken och rullar runt i skiten i väntan på att bli upplockad av den jag krälar för. Måtte den dagen aldrig komma. Eller kanske måtte den. Jag vet inte alls. 

Go chinese

Det var den 25 och allt var ljuvt. Sen kom insikten om dyra dyra tandläkarräkningar och kursböcker och en fantastisk men dyr jacka och här är jag nu. Igen. 

Det är 30 dagar för tidigt för att tipsa om det här, men här kommer ett av det bättre fattigmatsrecepten som jag faktiskt hade glömt bort. Jag återupptäckte detta i torsdags när jag fick tag på en kinakål. Fråga inte hur. 

Med mig hem hade jag i alla fall nämnd kinakål. Hemma hade jag buljong. Kinakål, eller salladskål som andra kanske säger, är fullkomligt oätbar rå. Vissa envisas ändå, men kom igen nu, det är ju verkligen inte gott. Kinakål har ingenting på mackor att göra. 

Nej med en tärning buljong, typ 4 dl vatten och en halv kinakål är middagen räddad. Detta tar kanske 3 minuter att göra. Koka upp vatten med buljongtärningen i. Häv i en halv kinakål skuren i lagom stora bitar. Låt det sjuda kanske i en-två minuter så att det där hårda i mitten på kålbladen blir någorlunda mjukt. Häll upp i en tallrik och allt är klart. Det här är sjukt mycket bättre studentmat än nudlar. Ett tips är att äta det med kinapinnar. Det känns grymt mycket mer exklusivt då. 

Kanske kan ni vänta tre veckor eller så innan det är dags att ta till denna soppa, själv ska jag börja sörpla redan nu. 

Torka och tålamod

Det är som bekant och som de flesta säkert känner av, den 23 idag. På fredag kan man börja leva igen. Åh ljuva ljuva fredag. 

Men nu är det ju två dagar kvar. Min saffranspåse är tömd, mina kontanta tillgångar uppgår till 1.50. Jag kan säkert hitta 50 öre till någonstans om jag verkligen verkligen letar. Men jag kommer att förlora alldeles för mycket kalorier på att leta. Det är bäst att bara ligga alldeles alldeles stilla och andas en gång var femte minut. Så kommer jag nog att klara mig tills på fredag. Ljuva ljuva fredag. 

Ok, så farligt är det väl inte. Jag hade lite pasta och en halv purjolök kvar. Jag ska inte ens skriva upp receptet på vad jag lagade. Så lågt ska jag väl inte sänka mig. 

Jag har börjat gå genom stan om dagarna och undvika tunnelbanan så mycket som möjligt. Min röda racer-Peugeot bidar sin tid och väntar på luft i däcken. Det måste vara själva definitionen av att vara dum-lat: Istället för att pumpa upp däcken och ordna allt som är fel på superhojen väljer jag att gå en mil per dag. Nå. Under dessa transportsträckor till fots kan det hända att hungern slår på. Var kan man köpa något för 1.50? Ingenstans! Det återstår att hitta gratismat i stan. Det är inte lätt, om man inte ska räkna med vänner och bekanta som kan förbarma sig över en. Det kommer kanske en dag när man är helt utlämnad till sig själv och då är följande bra att veta: 

1. Vivo Fridhemsplan: Har alltid alltid smakprover. En dag kanske man får godis. En annan dag ris. Senast jag var där stoppade jag i mig tre brödbitar med något så fullkomligt vidrigt som kaviar med banansmak. Vivo Fridhemsplan är enda stället som får mig att frångå min vegetarians (förutom en enstaka sushi då och då) Om det är kycklinggryta som bjuds, finns inga second thouhgts. Jag skrapar plasttallrikarna rena och bråkar till mig en till. 

2. Det tar verkligen emot att gå genom Gamla Stan. Men med rätta takter i lurarna och blicken rakt fram kan man framhärda till glassbaren, vad den nu heter, där de lägger ut våffelsmulor i en korg. Man får ju inte direkt vara rädd för turistbakterier och det är många smutsiga fingrar som grävt runt i den korgen. Men är man hungrig måste man se bakterierna som blott en extra krydda. 

3. Hötorgshallens snacksstånd. Här finns det smakprover på allt. Helt fantastiskt. Hoppas de inte känner igen och portar mig snart. Det här är verkligen Stockholms bästa vattenhål. Väl värt om omväg på tom mage. 

Lite upprättelse åt juvelen...

...han har inte alls tappat gnistan.

Skivan 1 är genomlyssnad och lider inte alls av förlorad gnista. 

Gröt á la Dignitas och Tyler Ramsey

Och jag trodde att jag hade nått slutet. Men det visade sig att jorden inte var platt. Jag seglar vidare på denna jord som visade sig vara så rund så rund jord och jag upptäcker det ena nya grötreceptet efter det andra. 

Vad jag snubblat över nu är en smärre sensation. Kan mest liknas vid en hägring vid horisonten Men det är ingen hägring. Man kan ta på den. Och då blir man alldeles alldeles gul och kladdig: 

Jag har i några dagar tvingats göra gröt av det enda jag hade: havregryn, sucketter och kanel. Det är lite si och så. Jag har lite svårt för kanel i grötsammanhang. It brings back bad memories. 

Men kanelen tog slut. Jag vände ut och in på kryddskåpet och hittade en påse saffran. Det här kunde inte bli annat än succé. 

Gör så här: 

Mina linfrön har tagit slut och jag tror att kanske kanske är det en fördel med en helt slät gröt när man ska göra den gul och ge den smaken av lussebullar. 

Häv i så mycket gryn man vill ha, om man tar 1,5 dl passar det bra med 4 sucketter, ganska mycket salt och typ en fjärdedels påse saffran. Max. Kanske mindre. Jag strösslade bara över lite. Väldigt lite. Ha i lagom med salt. Efter alla mina grötrecept kanske man börjat lära sig rätt mängd vatten. Så, ha i rätt mängd vatten. 

Koka efter grötkonstens alla regler och se hur den blir gul. Det blev gott. Ja jävlar. Vad gott det blev.  Och lyssna på Tyler Ramsey. 

Men Juvelen, där är du ju!

Häromdagen tänkte jag på hur trevligt det skulle vara att höra något från Juvelen igen. Idag när jag kom hem från landet möttes jag av en dröm. Just det. Juvelen är tillbaka. 

Jag och Juvelen har haft en relation! Får jag verkligen avslöja det här? Jag kanske måste fråga honom först? Men det var ju en så liten grej. Han kanske inte ens kommer ihåg... Får jag verkligen kalla det en relation? Självklart! Jag är optimist. 

Så här var det: 

Jag var på Riche. Jonas var på Riche. (Jag får kalla honom så. Eller...jag kanske borde fråga.)

Jag tror i alla fall det var Jonas. Man förskönar ju så lätt verkligheten efter vitt vin. Jag tänkte: Men. det. där. måste. ju. vara. Juvelen. Och sen! Sen försvann min mobil. Den var spårlöst försvunnen. Jag tappade gnistan och gick hem. Ja. Det var också slutet på vårt förhållande. 

Om nu Juvelen har något emot Riche, folk brukar ha det, och inte brukar visa sig där, ber jag om ursäkt och skyller på suddiga sinnesintryck. Om nu Juvelen faktiskt var där och om, jag säger om, han hade något med försvinnandet av min mobil att göra, är det han som får ta första steget. Jag behöver ju inte ha tillbaka den. Det var ju så länge sen. Men ett glas vin kanske som plåster på såren? 

A dream är inte lika rivig som förra årets ep-låtar. Men alla tappar ju som bekant gnistan ibland. 

Eningrediensmat

Jag har i en veckas tid använt ingredienserna en och en. Och jag är förstummad över det strålande resultatet. Husmödrar från förr skulle säkert gå samman i en mobb, med brinnande facklor och förklädena virade om huvudet med klippta hål för ögonen unisont skrika häng häng häng. 

De skulle släpat ut mig ur min lägenhet, hänga mig från en svensk björk och visa upp mig och säga: så här går det. Så här går det om man hafsar och slafsar i köket. Utan den rätta Vördnaden för Ingredienser och för Konsten Matlagning. Kanske skulle de sen grilla mig över öppen eld. Men då har jag ett tips till dem också angående ingredienser. Jajemen. 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Buljong. Soya. Olja. Räddar livet. Räddar allt! 

Dag 1. Insåg att jag endast hade en halv squash, två morötter och en burk tomater. 

Det gäller att tänka strategiskt och inte bränna allt på en och samma gång. 

Jag valde Squashen. Riv den och häll i en stekpanna med, just det, olja, buljong och soya. Innan du häller ner den rivna squashen, låt oljan bli varm tillsammans med soya och en halv buljongtärning som mosas sönder. Fräs runt ett tag. Ät med pasta. 

Dag 2. Morötterna är väl beprövade och även tidigare omnämnda. Gör som ovan men byt ut squashen mot morötterna. Ät med pasta. 

Dag 3. Burktomat, kan det fungera? Jovisst!! Gör som ovan men byt ut squashen eller morötterna mot burktomater. (oregano förhöjer stämningen, men har man inget ska man inte sörja) Ät med pasta. 

Vad ska man säga? Grilla mig gärna. Men gör det med buljong, soya och olja. 

Mapei Mapei Mapei

För några veckor sen skrev jag om en stolle på Youtube som lyckats få mer än 79 miljoner människor att titta på honom röja loss i x antal minuter. Jag förvånas ofta av att så många tittat på vissa klipp och så få tittat på andra. 

Som Mapei's video vixen. Varför har bara 35.000 sett det här?! In och kolla nu gott folk! Och att pinsamt få 2.700 har sett det här. Jag är tämligen ohiphop. Men det här måste ju vara något av det bästa Sverige har att bjuda på! Man är ju inte alltid en succé för att många kollar, men det här är ju banne mig värt att hyllas lite mer på youtube. 

På matfronten inget nytt

Morötterna är slut. 

Havregrynen är slut. 

Kaffet är slut. 

Kontot är övertrasserat. 

Det är den 11 april. 

Perspektiv

En av de mest använda meningarna i min hjärna är: det här måste ju vara Guds gåva till mänskligheten. Det rör sig uteslutande om olika musikaliska prestationer. En dag kan det vara det här, en annan dag kan det vara det här kanske är det  det här eller varför inte det här. Allt beror på humör. 

Jag vill inte dela upp kultur i finkultur och fulkultur. Det finns sjukt mycket bra musik som rycker tag i en. Men igår var Guds gåva det här. Och det slår mig hur fantastiskt intelligent klassisk musik är. Drällde det av genier förr? Vem kan skriva ett sånt här stycke? Det är ett under i sig att någon överhuvudtaget kan hamra fram det här på ett piano under 20 minuter utan att 1. spela fel 2. ge upp 3. få ett nervsammanbrott. Jag lyssnade på Tchaikovsky på min lokala röda sketna buss på väg hem igår. Det är som om hemresan istället för att vara en trött resa med trötta medresenärer blir som ett segertåg med pukor och trumpeter. Värt att pröva någon gång! 

Vissa dagar kan två snoriga pojkar med attityd ta mig igenom dagen. Och jag vill inte göra dem orättvisa genom att sätta den i relation till Tchaikovsky. Båda är ju briljanta på sitt sätt. Jag orkar inte förklara det här mer ingående. Men om man lyssnar så förstår man nog vad jag menar. 

Låt mig avsluta med tre stilla undran. Vad tänker vi på idag när vi hör Sugar Plum Fairy. Tänker vi på Mando Diaos småbrorsor eller tänker vi på det här? Och är det verkligen ok att bara tänka på skräckfilmer när man hör det här? Eller på adrenalinstänkare när man hör det här? 

språkbarriärer

Det här är fantastiskt roligt. Det är nederländska. Och hiphop. I samma video. 

Jag är enormt dåligt på holländska. Särskilt i dessa sammanhang. Men jag är säker på att de sjunger Dawns syndrom någonstans... eller? 

Ibland tänker jag på teknik. Ibland.

Idag masade jag mig till Universitetet. Tidigt tidigt. Redan vid halv sju. Minsann. Det i sig var inte särskilt spektakulärt. Inte heller det faktum att det tog mig en kvart att lyckas skriva ut ett endaste stackars papper från de sketna datorerna i den lika sketna datasalen. 

Det enda som är värt att förundras över var följande. 

På SU finns det ett litet vattenhål för oss gourmander. Det är en mackautomat. Där kan man köpa finskt surt rågbröd med en stackars ostskiva och sjujäklarns massa smör. De kostar bara tio kronor. Jag är såld. Idag har jag minsann ätit två stycken. Men det är inte dit jag vill komma. Efter att jag offrat en tia på denna smaksensation började jag knapra på min brödbit på väg ner i datasalen. Jag började osökt tänka på det där som folk säger att det är fler bakterier på ett tangentbord än på ett dasslock. Ingen vill ju äta på en smörgås som frotterat sig med ett dasslock så jag beslöt mig för att med allt som stod i min makt förhindra min mat från att komma i närkontakt med tangentbordet. Jag började flitigt skriva med höger hand och äta med vänster. Men då hände det. Datorn hängde sig. Vilket fick mig att fundera... 

..om man är enarmad, hur trycker man på ctrl + alt + delete? 

Neverending story

Om jag var skeppsbruten på en öde ö och det med mig hade spolats iland en container med havregryn, skulle jag nog lyckas överleva länge länge. Utan att dö av tristess och förstörda smaklökar. Jag skulle leta upp konstiga rötter, skalbaggar (vegetarianen i mig må förlåta), jordmåner, blommor och blad och blanda ner i gröten för att få lite variation. 

Nu är jag dessbättre inte skeppsbruten. Jag behöver inte böka runt i en tropisk djungel för att göra min gröt lite mer spännande, men det känns kanske ibland som om en öde ö skulle ha mer variation att erbjuda än mitt kylskåp. Ett kylskåp som mest liknar en öken med temperaturen +8 grader celsius. 

Hoppet är ju som bekant det sista som överger människan. I mitt kylskåp står en gammal flaska körsbärssaft från landet. I en burk vid spisen rasslar de ödesmättade havregrynen. Två plus två blir onekligen gröt gjord på körsbärssaft. Och voilá! En delikatess! Byt ut vattnet mot körsbärssaft och kör hårt! (jag har prövat det här med nollkalorihaltig flädersaft också. Snacka om bantarknep! Det blir verkligen hur gott som helst.) 

Nu finns med andra ord inga ursäkter längre. Sätt sprätt på kalorierna genom abnormala gymnastikövningar! Och känns det som en oövervinnerlig utmaning så räcker det nog med lite fuldans i köket till Roisín Murphy och lite saftgröt för att lura tyngdlagen. 

Snygghet varar 3 minuter och 21 sekunder

Om jag fick betalt för all tid jag spenderar på youtube skulle jag varit rik. Men jag är inte bitter över min förlorade rikedom. Jag hittar ju så mycket som jag aldrig trodde fanns. Som en snygg Alex Schulman.

The Teenagers är verkligen inte några favoriter. Riktigt långt ifrån faktiskt. Jag kanske har blivit för gammal? Jag tycker mest det här är beviset på att godkänd stil verkligen inte alltid genererar godkänd musik. De kvalar nästan in i gruppen som jag i förra inlägget dömde ut som oinspirerade, trötta och oengagerande. Men. Alex Schulman verkar fått vara med på ett hörn. Eller någon som är grymt lik, men som ändå lyckas med konststycket att se bra ut! 

Ja herreminje, verkligen inget att spana in. Det här är ju så långt ifrån viktig information man kan komma. Men jag förundrades i minst 30 sekunder, och det räcker gott för att jag ska tillmäta det betydelse! 

A black lable blues

I två dagar har min värld dominerats av en enda sång. Jag har lyssnat på den minst tio gånger per dag. Den har varit en favorit länge, men vissa dagar slår den till med full kraft. Till saken hör ett erkännande: jag har en faiblesse för country. Inte den där moderna Leann Rimes-countryn utan den som fick ett uppsving på 70-talet. De fortfarande unga Guy Clark, Rodney Crowell, Steve Earl och så vidare. Varje gång det här spelas, spritter den lille cowboysaren i mig runt i en glad rodeo.

Vad är det då för sång? Ohoopee River Bottomland . Jag spelade den här låten för ett popsnöre som ansåg detta vara jordens största hög med skit. Jag blev härmed förolämpad. Problemet med många band är att deras musik är så pinsamt ointelligent och oengegerande. En klassisk bandkonstellation, några ackord och lite riv i trummorna. Det fungerar ofta, men verkligen inte alltid. Musik är verkligen inte bra bara för att den är creddig. Och hur ocreddig Larry Jon Wilson än anses vara i popsnörsögon så är den ju definitivt inte oengagerande!

Och här kommer en jätteorättvis jämförelse på alla sätt. Ingen levande människa kan väl lyssna på Snow Patrol. Så det är ju tråkigt att ta det som exempel på ett tråkigt creddigt band. De är ju inte creddiga. Men jag måste ändå ta det som exempel på det mest trötta. Det mest oinspirerade. Och det mest oengegerande jag hört på länge länge. Killen kommer undan med att i stort sett bara sjunga if I lay here if I just laaaay here genom en hel låt. Tråkigt. Tråkigt. Tråkigt. De gånger som denna dänga spelas på kommersiella kanaler och då man inte har makten att stänga av, vilket, prisad vare gud, inte är särskilt ofta, så kan jag bara formulera en tanke: När inspirationen tar slut bör man byta yrke. Och för att dra vidare paralleller. Vad har hänt med Ceasars? När blev de så trötta? Slängde de bort all inspiration i samma ögonblick som de slängde bort Palace från Ceasars? Hade jag varit det minsta religiös skulle jag jämföra TSOOL-Ebbot med ormen i paradiset. Hur kunde han tillåtas locka Ceasars att spela in en ny skiva för att sedan inse att de står där med konvoluten som fikonlöv och skäms över sin oinspirerade nakenhet. Nej nej. Pojkar med gitarrer, gör mig en tjänst innan ni äntrar studion: släpp alla hämningar och utöka inspirationskällorna bortom Beatles och kompaniet av trötta och urvattnade ikoner. Lyssna på Gamble Rogers istället.

Och sist men inte minst: lägg vantarna på Heartworn Highways. Den filmen får mig att vilja flytta till djupaste Tennessee. Så är man av med mig och kan återgå till att oemotsagd påstå att country är en stor hög med skit.

Jag blir så trött på folk som tror att all country är Brad Paisley. Eller envisas med att spela Johnny Cash så högtalarna skakar och väggarna vibrerar medan de skriker för att överrösta musiken: COUNTRY ÄR SKITTÖNTIGT!

A touch of porridge

Vad hände egentligen med matbloggen? Det började ju så bra.. Jag gav intryck av att äta någorlunda varierat och kreativt, men på sistone har det nästan bara blivit knäckebröd. Och det är ju lite tråkigt. Men nu ska jag ge mig själv lite upprättelse. Jag ska återgå till en följetong. Det är dags för grötrecept nummer tre.. 

Det är onekligen den 24 idag och frukosten kan börja kännas lite torftig. Knäckebrödet har tagit slut. Och det är inte lika gott med senap och tomatpuré utan knäckebrödet.. 

Jag hade gjort världens godaste grötblandning. Men den tog också slut. 

Grötblandningen bestod för övrigt av solrosfrön, valnötter, linfrön, pumpafrön och havregryn. Poängen är att det blir så knaprigt! Så man tänker inte riktigt på att det är klistrig gröt man stoppar i sig. Så hade jag råsocker ovanpå. Men så tog råsockret slut. Och alla fröna. 

Vad göra? 

Ja nu börjar verkligen varningsklockorna ringa, men jag har ett sista tips att ge. Det här är så fattigt och sunkigt så jag knappt fattar att jag tipsar om det här, men alla som vet hur det känns att stirra på en havregrynspåse kanske kan tycka att det här är värt ett försök. Jens på DN (ständigt denne Jens) tipsar om vintermys med eget té. Men det är minsann inte bara Jens som tipsar om té! Däremot erkänner jag lätt att om jag fick té med engelska scones istället för vad som komma skall, då skulle jag överge mina tappra grötförsök med en gång och antagligen gifta mig med sconesbagaren. Men nu är det inte så. Det är fortfarande den 24. 

Du har te. (Alla har te.) Du har sucketter. Och en halv citron. (verkligen inte nödvändigt. Jag försöker bara lyxa till det lite här!) Koka vatten till téet. Gör té. Gärna någon god smak. Det optimala är väl sånt som smakar fruktigt och lite sött. Och i med tillräckligt med sucketter för att det ska vara sött efter smaken. Smaksätt alternativt med citron om man tycker om sånt. 

Och nu behöver vi kärlek och magi. I massor. 

Gör gröt, men byt ut vattnet mot det smaksatta téet. Sådär. Nu var det sagt. Nu kan ni lyncha mig och slänga ut mig från köket. Men pröva först, kom igen. Det är ju för guds skull den 24!! Ja och lyssna på något svängigt och svart under tiden så känns det lite lättare.

Black Keys    BRMC     

Nuförtiden är till och med Tetris politiskt.

Jag har hört att det är viktigt att vara politiskt korrekt i Sverige. PK PK PK. Och pk får ofta den utökade betydelsen av allt som är passande. Den mest använda meningen måste nog vara: jag vet att det inte är så pk men... och precis en sån mening ska jag använda nu! 

Jag vet att det inte är särskilt pk men jag har aldrig trott att ryssar kan vara roliga. Jag har trott att i Ryssland där är det kallt som satan. I Ryssland är det mörkt som satan. Och i Ryssland, där blir det aldrig riktigt riktigt roligt. Men nu har jag lärt om. Nu har jag fått ett slag över fingrarna och inrättat mig i PK-fållan.

Om man inte har roligt då ska man banne mig göra sig rolig! Livet i ett ryskt studentboende kan te sig lite kallt. Lite grått. Lite tråkigt. Men ICKE mina damer och herrar! En dag utan aktivitet är en dag av aktivering. Ingen sitter och klagar när man kan spela lite fasadtetris. JAJAMEN! Titta bara på det här!

Och inte var det nog med det. Vi överger Ryssland men you tube har mer att

 erbjuda. Tydligen har tetris triggat igång fantasin hos betydligt fler folkgrupper än ryska studenter. Guillaume Reymond gör anspråk på att vara den förste att spela human tetris. Jag nöjer mig med att konstatera att det finns många kandidater, men Ryssland ligger ändå steget före. Däremot har Guillaume en chans att kvala till finalen i Pole Position. Det här är 

bland det roligaste jag sett idag!! Ja herreminje, Guillaume Guillaume. 

De som inte fått nog kan titta på Pong-spelet också... 

Hade jag varit en tetriskloss skulle jag varit den där skitjobbiga lilla som alltid är så svår att placera. 

SÅ -99

Av olika anledningar ägnade jag precis nästan fyra minuter åt att stirra på Darudes Sandstorm. Den där låten som blev så grymt stor -99. Och den är verkligen jätterolig. Den är verkligen SÅ -99. 

1999 gick jag i åttan. 1999 var det poppis med capribyxor, dunvästar, sportig frilla och sportiga glasögon. Herregud i himlens mörka hörn. 1999 skulle man ha precis såna kläder och såna frillor som i Darude-videon. Det är verkligen fantastiskt roligt.. Det tar emot, men jag måste länka till den. Sådär, nu är den bara ett knapptryck bort!  Och det är bara 9 år sen. Sån här euro/trance/techno är så svår att ta på allvar. Sånt här får mig att fulskratta. Ja hela ansiktet blir jättebrett och mina kinder bullar upp sig och det känns bara helt fantastiskt att få skrocka sig igenom 3:45 minuter. (Bild av fulskrattet till höger.)     

Nu ska eurotrancetechnon få sig lite upprättelse: 

Det är ju inte dåligt direkt. Det finns absolut musik som är sämre. Men sån här musik kan bara sammanfattas med en sak: en sån där skäggsträng på hakan. 

Bara bara betakaroten.

Jag måste ha något gravt fel på mina smaklökar som kan överdosera morötter såhär och inte kräkas. Jag har ätit överdrivna mängder av dessa orangea betor i minst två år. Överdrivna mängder innebär minst tre morötter per dag. Ofta i fantasifulla gastronomiska kreationer som dessvärre nästan alltid består av bara morötter. 

Jag har nu i två dagar ätit ugnsrostade rotsaker. Det är ju verkligen det godaste som finns. Och så sjukt billigt. Det är som gjort för alla fattiga som odlar potatis, palsternackor och morötter på balkongen. Det är ju allt man behöver. Ja och sen lite olja också. Men lite lyx får man ju unna sig. Man behöver inte ens vara noga med gradantalet, sätt det typ på 220-250 det brukar fungera. Och inget salt, det är godast att bara salta efteråt. Så är det bara att låta de stackars liven stå i ugnen tills de går att peta igenom med en sticka utan att de gör motstånd. 

Så kom då den dagen (idag) när palsternackorna och potatisarna tar slut. Var dagen kanske kommen att, ve och fasa, handla? Nej då. Jag misströstar aldrig. Det blev ugnsrostade morötter. Hittade en lök också. Den klyftade jag ner och saken var biff. Middagen var färdig. Månne undrar ni var tillbehören var. Eller om detta var tillbehören, var var då basmaten? 

Men sånt sysslar inte jag med. 

Masspsykos på youtube.

You tube är verkligen för det mesta helt fantastiskt. Men jag har hittat en spricka i fasaden. 

Jag hittade ett klipp som setts av 78.779.772 personer. Sjuttioåttamiljonersjuhundrasjuttioniotusensjuhundratjugotvå personer. 

Är det bra då? NEJ. Kolla själva.  Jag är helt förstummad. Ärligt talat. Vem är den här tomten och vad sysslar han med? 

Det är som om samtliga invånare i Turkiet har sett den här videon. Och vissa har inte kunnat hålla sig utan tittat på den en gång till. 

Jens! En trerätters tack!

Snart har jag läst allt som går att läsa på DN:s hemsida för att slippa plocka upp min fasansfulla facklitteratur som ska tenteras om fasansfullt få dagar. Och jag finner Jens som  ska hjälpa sin chef Susanna att laga en trerätters på två timmar av det som finns i kylskåpet! Jajemen. 

Vad har då Susanna i kylskåpet? Ja, antagligen var det ganska välfyllt eller så kan Jens verkligen trolla! Det blir tapas till förrätt av korvar och paprika. Huvudrätten blir fläskfilé med rotfrukter och sås med sardeller. Och till dessert blir det smoothie, för det visade sig att Susanne hade hallon i kylen. I mars. 

Nu återstår bara en sista vädjan. Jens, kom hem till mig! Kylskåpet är ju inte direkt välfyllt, så jag hoppas verkligen att du kan trolla! Jag är dig evigt tacksam om du snickrar ihop något av 6 små palsternackor, en halv flaska körsbärssaft, en rödbeta, en flaska soya, senap och tomatpuré! Det passar bra till helgen. Välkommen och lycka till! 

Allt som växer.

Jag har onekligen ganska bra hand med krukväxter. De flesta frodas och mår bra. Ibland inträffar ett och annat dödsfall, men det är smällar man får ta även i det mänskliga livet. Antagligen beror dödsfallen på för mycket eller för lite av det goda. Det är svårt att vara måttfull ibland. 

Något som däremot varken växer eller förökar sig i mitt hem är sura svenska riksdaler. Döm därför om min oförställda förvåning när jag i en väska som jag inte använt på länge länge hittade en hundring. Jajamen. Inte en sketen liten tjuga. Utan. Hundra. Kronor. Den här måste utnyttjas tänkte jag. På sprit? Nej. På nöjen? Nej. På Ica. Jodå. 

Jag är en fena på att handla tråkig mat. Inga färgglada paket, inga goda grejer, utan basvaror. bas bas bas. Havregryn. Knäckebröd. Potatis. Och så vidare. Jag unnade mig dock en burk tomatpuré- Den ska vara pålägg på mitt knäckebröd. Fungerar perfekt med den grova senapen jag har i kylskåpet. Det blir lite som att äta korv med bröd. Förutom korven. Och brödet. Och ketchupen. Men senap har jag ju i alla fall. 

Nej vi måste ha fart på söndagen. Sponsored by destiny är något av det bästa som hänt mig. 

Ruby Rogers is a Waste of Space

Jag googlade mitt alterego och hittade Ruby Rogers som precis ska fylla tio och vill bli gangster. 

Det tycker jag var en bra sammanfattning av mig. 

Our stars no longer dance.

Jag bestämde mig i helgen för att sluta träffa en bedårande ung man. Jag är dessvärre inte lika  bra på romanser som jag är på matlagning. Vad nu det säger. 

Den dag jag inte får panikångest av förhållanden ska jag baka en tårta. Stor och fin ska den vara. Med rosor på toppen och med grön marsipan. Den ska vi äta tillsammans. Jag och vem det nu kan vara. Till frukost. Och vi ska läsa tidningen och dricka kaffe och skratta och fåglarna kommer att kvittra genom balkongdörren som är öppen. Och jag ska lyssna på Teitur och M.Ward och det ska kännas bara bra och inte  bara bittert. 

Jag kommer vara jättebra på att baka tårta då. För jag kommer haft lång tid att öva på. 

Jävlar anamma och broccoli

Mitt hjärta sjönk en aning när jag gick till Vivo för att lägga mina sista slantar på extrapriser. Broccolin fick man två för 10. Jag är därmed dömd till ännu en vecka av broccolidiet. Jag måste helt enkelt göra något av min lathet. Fram med grytor och kastruller! Köket ska eka av kaotisk matlagning!

Du behöver: Potatis och broccoli. (javisst, potatisen var också billig!) 

Koka potatisen enligt konstens alla regler. Skär broccolin i bitar, lagom stora för att kunna äta utan ansträngning. Och kasta för bövelen inte bort stjälken! Häll lite olja i en wok och en fjärdedels buljongtärning. Det här är kanske ett okonventionellt sätt att använda sig av buljong, men gegga ut den i oljan medan den blir varm (har man i den efter att man haft i broccolin är risken att det kladdar fast buljongbitar i broccolibuskarna. Och det är verkligen skitäckligt.) Häll i soya också och när det puttrar och fräser så kasta i broccolin. Den ska wokas runt jättejättelänge. Längd är ju ett relativt begrepp, men jag har alltid brist på tålamod så jag menar typ 5-7 minuter. Eller nåt. Det är svårt att säga. Men peta lite på broccolin. Skriker den är den antagligen inte färdig. 

När potatisen kokat klart så häll av dem och häll ner i woken några sekunder (en halv minut kanske) Då får potatisen en liten skorpa, som dessutom får lite smak från buljongen och soyan. Det blir mäkta gott. 

Så vad väntar ni på? Ut och köp! Extrapris på vivo! 

De förtvinade smaklökarna förtvivlar

Jag inser plötsligt att jag lämnat matspåret bakom mig. Men jag äter ju inget spännande. Blotta tanken på att laga mat framkallar känslan 'ånej vad jobbigt'. Tillochmed koka pasta känns som en smärre pers. Men visst, även i denna torftighet kan jag hitta några goda råd att ge. 

Jag köpte broccoli häromdagen tokbilligt på vivo. Min diet varierar beroende på vad vivo har extrapris på. Jag vet inte om det produceras för mycket broccoli, om broccoliodlarna är underbetalda eller om det råder hård konkurrens på marknaden, men broccoli är ju alltid jättejättebilligt. Men problemet är ju att broccoli allt som oftast kokas för att smaka gott. Och jag orkar ju inte koka något. Jag orkar inte ens plocka fram woken och woka den. Det brukar annars vara ett av mina trumfkort (broccoli och buljong och soya i en wok så är biffen klar) Då återstår att äta den rå. Som tur var, hade vivo även extrapris på creme fraiche med tomat och basilikasmak. Det smakar dipp! Och jag har tidigare framhävt det exklusiva i att dippa saker. Jag håller fast vid detta och förbereder mig på en luxuös middag: Rå broccoli dippad i tomat och basilika-creme fraiche. Det finns dessvärre inte så mycket att tillägga. förutom att det är mycket mycket godare än man skulle kunna tro. Ett hett tips är dock att inte kasta broccolistaven. Skala den lite lätt så är den nästan det godaste på hela broccolin. Jag har skrivit ordet broccoli 10 gånger redan. Jag börjar kanske bli smått besatt. Hoppas vivo byter extrapriser till nästa vecka... 

När man blundar

Jag vaknade i morse till bar backe och ljuv morgonstol. Alla som sovit sig genom natten tycker inte det är så konstigt. Solen går ner. Man somnar till bar backe. Solen går upp. Man vaknar till bar backe. Det är nu man börjar tvivla på sig själv. 

Jag har en påtaglig minnesbild av mig själv i djup snö med små tunna skor sisådär runt tre-tiden inatt. Hände det ens eller var det mitt sinnestillstånd som tog så påtagliga uttryck att jag upplevde att jag famlade blint i en snöstorm? Jag kan absolut inte komma på någon känsla inom mig som skulle ge upphov till något sånt (jag är inte tillräckligt passionerad) så då återstår det att spåra stormen till galenskap eller vädrets makter. 

Around the block against the clock

Nu känner jag mig lite hjärtlös här. Det är banne mig inte en dans på rosor och violer att sitta och huttra i en linjebuss utanför tempo.

John Cooper Clark kan kanske hålla bombroboten sällskap. Och det kan väl vara gott nog åt folket på linjebussen också. Själv ska jag bida min tid. Kanske rulla och hålla mina tummar till Kung Fu International. 

Ljuva hägersten, men ack så farligt.

Jag har gett upp väntan på lord Byron och kamraterna. Även om vardagen inte är särdeles glamorös alla gånger kan den vara spännande för det. 

Upptäckte just att halva ljuva Hägersten spärrats av för en misstänkt bomb på Bokbindarvägen! Nämen säger den lilla del av mig som frossar i draman - det är ju nästan där jag bor! Jag tänkte för några sekunder att jag skulle erbjuda mina tjänster. Efter ett antal actionrullar vet väl alla vilken sladd man ska klippa av. Eller... Är det den gröna eller den röda? Halvvägs till brottsplatsen med kökssaxen i högsta hugg slog det mig som en blixt från klar himmel. Jag är ju en smula färgblind. Att se skillnad på rött och grönt kan kanske vara lite knivigt. Men jag repade snabbt mod och letade upp snabbnumret till CIA på mobilen. Så länge de guidar mig genom processen är jag så gott som i mål redan. Framme vid bomben (inkilad under en balkong) blev jag dock snabbt undanskuffad av en bombrobot som skulle rucka på föremålet. Har ni hört något så larvigt va? Rucka på föremålet? Det är ju verkligen inte rock 'n roll!! Jag vände hemåt igen med stoltheten sårad. Var lite hungrig så jag gjorde gröt med svarta vinbär som jag hittade i frysen. Det var verkligen inte gott. Surt som satan. Två nederlag inom en timme. Vilken superagent som helst skulle gett upp och gått och lagt sig. Men jag ska repa mod och packa istället. Imorrn bär det av till Rom. På hemligt uppdrag. Såklart. 

Och låtvalet är ju helt självskrivet alla oss spioner till ära. 

Ja här sitter jag och väntar och väntar...

Det har gått en hel dag och ingen adlig engelsman i sikte. Jag ger det en timme till, sen ger jag upp och återgår till stuprör och brottarlinne.  

Jag har med andra ord en timme på mig att läsa in mig på lord Byron, målning, sömnad och allt annat man måste kunna för att kunna behaga gentlemän och snorrika svärmödrar. 

Nu flyttar jag till ett slott och broderar kuddar och kommer aldrig tillbaka.

Jag har alltid alltid haft svårt för romantisk komedier. Det beror nog på att jag har en väldigt låg pinsamhetströskel. Jag klarar inte av att se folk göra bort sig, minst av allt på filmduken när det hela tiden ska ligga på gränsen till romantiskt. Men värst av allt är det att bevittna folk som inte vet om att de är till den grad genanta att det som borde ligga närmast till hands är att gräva en djup djup grop att gömma sig i. Istället ångar de på och passerar hållplats efter hållplats på väg mot undergång. Normalt räddas deras anseende ändå av att den tilltänkta/tilltänkte älskaren alltid visar överseende och till och med tycker snedtrampen är charmerande. Varningsklockorna byts till bröllopsklockor innan filmen är slut. Det här är jobbigt. Det håller jag fortfarande fast vid. Dessutom blir romantiken så plågsamt kladdig och banal. 

MEN. I helgen visade jag kostymdramat om den unga Jane Austen på bio. Jag förberedde mig för två timmar av plåga. Men vad händer. Jag sitter som klistrad vid den lilla lilla luckan i maskinrummet där man ser ut på filmen och hänger mig fullt åt allt vad olycklig kärlek heter. Borde jag lägga in mig själv? Finns det någon akutmottagning för detta syndrom? Jag har efter en lång funderare kommit på vad det beror på. I kostymdramat blir det aldrig riktigt taffligt. Folk kläcker ur sig den ena poetiska raden efter den andra och de fullkomligt hänger sig åt sina känslostormar. Här pratar vi inte om grovhångel och vänsterprassel. Folk kladdar inte på varann och även om detta månne är mer verklighetsfrämmande än rymdvarelsernas återkomst 3, så är det så sjukt skönt att se något som skiljer sig från den slentrianmässiga inställningen till allt vad känslor heter som i alla fall jag upplever. Jag får allt som oftast känslan av att inget riktigt betyder något och då är det skönt att se snyggt packeterade 17-1800-tals gentlemän och jungfruar springa runt och ösa känslor över varann och bedyra att jorden skulle gå under om de inte får sina känslor besvarade. Jag är ganska oromantisk och krass, men nu ska jag ge detta en chans. Ska ta på mig en långklänning, sätta mig i fönstret och fläta mitt långa hår och vänta på att  någon kommer och lägger sin värld på mina axlar. Sen ska jag flytta. Till ett stort stort slott på engelska landsbygden och brodera kuddar. 

Nu ska jag slutligen upprätta mitt anseende lite och rekommendera årets två hittills absolut bästa filmer. Control och I'm not there. Cate Blanchett gör en fantastisk Dylan-tolkning. Detta kommer bli mitt botemedel nästa gång jag ens tänker tanken kostymdrama.  

Det innebär livsfara att sova över hos mig.

Man vet att det börjar bli vår när alla kryp börjar dyka upp från ingenstans och surra runt i lägenheten. Var kommer de ifrån? Har de alla gått i ide under min soffa? 

En sömning fetinggeting vaknade en dag hos mig och tog sig friheten att använda min matta som startbana och min luft för flygutbildning. Det var ett dåligt val. Den nödlandade på mattan och då hoppade jag på den. Javisst. Jag är djurvän. Och jag hoppade på den. Men den var ju så stor! Tror det var mamma geting. Det finns alltså ett getingkungarike som får kröna en ny drottning. Drottningens återkomst är inte att tänka på. Men alla getingprinsar kan hylla henne på min gröna matta. Där ligger hon på lit de parade.. 

Den borde aldrig stannat hos mig. 

Vad Ed vill ha till frukost.

Hade det inte varit för äpplen skulle livet inte vara lika värt att leva. Det kanske i och för sig sätter lite perspektiv på varför man egentligen lever. Det kan jag verkligen inte svara på. 

Jag erkänner villigt att jag är en brådmogen tant. Tills förra året betalade jag mina räkningar med bankgiroblanketter. Såna där man präntar in siffrorna för hand på och postar. POSTAR alltså. Haha. Sen fick någon annan stackare jobba natt för att föra in siffrorna i bankens datasystem. Jag har odlat potatis på balkongen och mina krukväxter frodas. Men här kommer den i sammanhanget viktigaste tantstämpeln. Jag har fryst in klyftade äpplen. Jajemen! I några månader stirrade jag på de frysta äppelpåsarna och undrade vad det skulle vara bra för. Frysa in äpplen, vem gör det? Bara för att det råkade vara jättejättebilligt på vivo.. Men så kom den dagen det visade sig ha en oumbärlig funktion. 

Gröt 2: 

Skär loss lite äpple från den stora klump ni (självklart) fryst in månader i förväg och lägg i kastrullen. Ha på kanel efter tycke och smak. Och socker. Det behövs inte så mycket (om man nu inte fryst in granny smith. Själv lobbar jag för golden delicious) Ha på så mycket havregryn man vill ha. Det brukar ju bli typ 1 dl per person. Glöm för allt i världen inte saltet. Ganska mycket, det är mjäkigt med ett litet kryddmått! Ha sen på vatten. Och kom ihåg, lita nu inte på havregrynspåsen! Ha på tillräckligt med vatten för att konsistensen ska bli bra. Det där får man in med vanan. (Det är uppenbarligen en konst att laga havregrynsgröt!) I med lite linfrön och koka sen! 

Jag tror att kanske poängen med frysta äpplen är att när man väl kokar in det i gröten blir bitarna mycket mjukare än om man tar färska äpplen. Det blir verkligen både gott och oförglömligt! Det här skulle jag bjuda Ed Harcourt på om han hittade hem till mig. Eller hans hund.

För vissa skiner förvisso solen.

Jag måste revidera mig själv lite. Alla letar ju inte efter någon att göra getoströdbetor åt. Alla gillar ju kanske inte ens getost! Eller rödbetor för den delen! Eller damer! Eller herrar! 

Vi måste ha lite fart på dan. Graycoated morning är verkligen dödligt deppig. Men den gjorde mig lycklig för fem år sen. Och den ska göra mig lycklig idag också!

Första dagen i mitt liv. Och getterna firar hjärtan.

Jag känner lite pressen idag att skriva om den stora romantiken. Vi borde uppmärksamma något rött, varmt som bultar. Men sån mat lagar inte jag! Jag är vegetarian för bövelen!

Till frukost åt jag knäckebröd med pesto. Och en morot. Doppad i pesto. Det låter extremt oglamoröst, men pesto är ju lyxigt ju! Att dippa morötter i pesto är det godaste som finns! (Varför låter dippa mycket lyxigare än doppa? Jag vet inte, men från och med nu dippar vi allt. Doppa är passé! Om man inte ska ha kaffe med dopp förstås. Kaffe med dipp blir ju en helt annan femma! Silly me.)

Jag försöker leta i minnet efter någon rätt som kan tilltala såväl romantiskt fumliga damer som herrar denna dag.  Jag tror nog det är passande att avslöja min fetisch för getost. Det man inte kan göra med getost är inte värt att äta. Punkt. Chèvre är dessutom helt ok billigt. Man kan få en ganska stor bit för, tja, säg 15 kronor. 

När getterna bestämde sig för att göra getost, var det nog med rödbetorna i åtanke. Jag kan tänka mig att det här är en klassiker, men rödbetor och getost räddar mitt vegetariska liv från många köttstinna julbord och grillade midsommarstekar. Det är bra att ha något att knapra på när köttbullarna och prinskorvarna har vip-kort på julbordet och får frottera sig med skinkan och grishuvena. Men nu är det ju inte jul för bövelen, låt oss återgå till romantiken och rödbetorna!

Köp creme fraiche, en burk, gärna den riktigt feta. Häll över den i en bunke och mosa ner getosten i den. Rör runt och låt det stå i kylskåpet ett tag. Det blir godast då. 

Koka rödbetor enligt konstens alla regler. Dvs. koka dem länge länge i saltat vatten. När de är klara (ingen aning hur lång tid det tar, men peta på dem lite då och då och stick dem lite lätt med gafflar eller liknande tillhyggen tills de gett upp kampen och erkänt sig tuggvänliga) är det förslagsvis dags att strypa gasen eller stänga av plattan. Det kan ju vara lite knivigt att skala dem, men spola dem i kallt vatten så kommer skalet gå av lättare. Om man skalar dem under rinnande vatten undviker man också att få oroande rosa fläckar på händerna! Dela förslagsvis rödbeterna i klyftor. Köp sallad efter ekonomisk förmåga. Ju dyrare desto snyggare tyvärr. Men ett paket babyspenat kan man ju gott kosta på sig! I övrigt kan man ju låta fantasin välja tillbehör. Kanske rostade pinjenötter? (Apdyrt men fint!) Ja det är väl lite upp till en själv. Men det kommer bli magiskt! 

Jamen då går väl jag till jobbet då. På vägen dit kommer jag att humma på First day of my life 

Och det är fantastiskt väder i ljuva Hägersten. På denna första dag av mitt liv. 

Ingen mat, bara Laura och knäckebröd.

Jag har inte ätit något vettigt hemma på flera dagar. Jag är världens absolut sämsta matbloggare. Knäckebrödet kostar 7.90 på ICA. Kan ni tänka er det va? Sju. Och. Nittio. För 400 gram. Hur har man råd att äta något annat då? Jag hade en burk sylt hemma. Sen tog sylten slut. Nu är det knäckebröd med knäckebröd och knäckebröd. Hur billigt det än är, så är det ganska torrt. 

Det enda jag drömmer om nu, är toast med ost. Det är guds gåva till mänskligheten. Varma toast med ost. Jag måste sluta drömma. Tror bestämt jag har några skivor knäckebröd kvar. 

Ja för att knyta ihop säcken då. Jag vet inte vad man ska säga om romantiken. Men Laura Marlings New romantic lägger sig som bomull runt min knäckebrödsfyllda mage. 

Gröt är godis

Det är dags för oss att prata om något viktigt. Alla har väl hört att frukost är det viktigaste målet. Visst kan man kanske hålla med om det. Men det värsta med frukost är att det blir så sjukt dyrt. Jag har aldrig bröd hemma. För har man det, då måste man ha smör och pålägg. Och det är ju inte gratis! Det enda jag har, förutom kaffet, är en påse havregryn. 

Man kan inte komma ifrån det faktum att havregrynsgröt är relativt ointressant. Nej, jag underdriver. En jämn och slät havregrynsgröt kan lägga ett grått töcken över vilken dag som helst, även över en lördag med perfekta förutsättningar. Vi behöver lite fantasi för att skapa ett äventyr av denna dötrista anrättning: 

1. Chokladgröt. 

Det här smakar faktiskt riktigt riktigt bra. Och är riktigt riktigt nyttigt! (Eller ja, ganska..) 

Gröt har en konsistens som passar bra med chokladsmak. 

Du behöver kakao, socker och havregryn. Häll en dl havregryn i en kastrull och lite salt (ta alltid mer salt än vad som står på grötreceptet, ett litet fattigt kryddmått gör ju verkligen ingen lycklig..) Häll ner ganska så mycket kakao, beroende på hur starkt man vill ha det. En matsked kan väl vara lagom. Sockra också. Det beror ju på hur sött man vill ha det. Ha sen på vatten (alt. mjölk) och koka gröten. 

Det vanligaste grötfelet är att nitiskt följa receptet på påsen. Herregud, hur kan grötpåsen veta hur du vill ha din gröt?! Ha mer vatten/mjölk om du vill ha den lite lösare, men ha inte i mindre vätska, då blir det verkligen bara tapetklister. Låt inte heller gröten stå där och puttra i två-tre minuter. Nä, rör runt hela hela tiden. Då är gröten klar på ca 1 minut efter att det börjat koka. Och det börjar koka sjukt snabbt. Ha i linfrön också! Då blir det lite knaprigt! 

Time to pretend

Nu är det förövrigt snart sommar. Det är dags att plocka fram marshmallowspåsen och lägerelden. It's time to pretend. 

Det här måste ju fasiken vara precis det man behöver mitt i februari. Jag vet inte, det är ju inte mat, men jag blir lycklig i alla fall.

Måndag och majs och allt är grönt

Måndag och idag skiner solen. Och jag skolkar. Det är för fint för att gå till universitetet. Så hem med er studenter! Nu med det samma!! Snart har vi ingen sol kvar, och när världen går under ångrar man att man överhuvudtaget tog röda linjen till universitetet istället för att fly vardagen en stund. 

Det är en fantastisk dag för soppa. Kylskåpet är tomt som vanligt. Det enda som rasslar längst in längst upp är en lök. Men i frysen finns det ju en påse majs också. Vi är räddade. 

Majssoppa: Du behöver lök, majs och curry. 

Hacka en lök och hiva ner i en kastrull tillsammans med lite olja och curry. (Snåla inte med curryn!) Fräs runt så länge du orkar, det är verkligen inte särskilt noga. Ha i en burk majs alternativt fryst majs. (Fryst majs är nyttigare, inget socker i ju, men då måste det koka lite längre och då blir det mer tuggmotstånd i majsskalen.) Ha i vatten så det täcker majsen. Välj själv om du vill ha mer eller mindre vatten. Det enda som påverkas är ju konsistensen på soppan sen. Ha i buljong (om man har hemma, salt funkar ju också men det blir kanske inte riktigt lika gott) och låt det koka en kvart ungefär. När du inte orkar kolla på kastrullen mer eller när du är för hungrig för att vänta, häll över alltihop i en mixer eller blender eller ta en mixerstav och kör runt tills det blir en ganska slät soppa. Häll tillbaka det i kastrullen och salta och peppra om du vill. Sen är det klart! 

Och jag vet, det låter inte sådär jättegott, men majssoppan är en klar favorit. 

Och idag är en bra dag för gul soppa. När allt är grönt och solen skiner.