SOMMAR I CAPSLOCK

Hade det inte gett ett så skrikigt intryck skulle jag posta hela följande inlägg i CAPSLOCK. Men jag måste avstå. Man vill ju inte skrämma bort folk.

Idag först insåg jag att sommaren är här och jag är alldeles febrig av tanken. Jag känner att det kommer att bli en bra årgång i år. Jag skiter i om solen inte skiner. Jag kommer älska den här sommaren även i regnet. För om det är kallt och regnar ska jag bygga ett jättestort tält av filtar och trycka in alla mina vänner där och sen ska vi ligga därinne och läsa serietidningar (som man får göra på sommaren) och inte komma ut förrän löven börjar falla.

Men om sommaren blir fin, om solen skiner och temperaturen håller sig på sisådär 25 grados från juni till september, då ska jag blåsa runt som en orkan och inte stanna förrän jag faller ihop av utmattning. Och då, när jag ligger där raklång med ansiktet ner i sanden som en strandad valross omgiven av alla de jag tycker om, ska jag sucka nöjt och konstatera den seger som jag redan har tagit ut i förskott. Att sommaren 2012, det var jävlarimig en bra årgång.

Och på den där stranden eller i det där tältet av filt ska vi lyssna på Miguel Adorn tills öronen blöder.

Nya tider

Jag har tänkt på att när man lever ett liv där man sällan är stressad så blir man inte alls lika upprörd när det händer stressande saker. Jag menar, om man jobbar måndag till fredag och kanske ännu mer och det sen händer något SVINjobbigt så tänker man kanske GAH JUST MY LUCK och svär över livet. Alltså man är ju stressad och upptagen som man är och behöver inte den där extra kryddan i livet som kommer med oväntade skithändelser.

Såhärva. I mitt nya liv jobbar man så lite som möjligt. Det är förjävla skönt. Man jobbar så man kan betala sin bostad, sin mat och sina sena kvällar. Sen jobbar man inte en timme extra. Plötsligt har man ett liv värt att leva.

Igår, inför ett av mina sporadiska besök i arbetslivet, fick jag punktering på min älskade Carrera på väg till jobbet. Naturligtvis har man pressat tidsschemat till det yttersta så att det inte finns någon tidsbudget för oförutsedda händelser såsom punktering. Jag vräkte in vrålåket i en buske, sprang till tunnelbanan och sprang sen en lång jävla väg till jobbet. Was I cranky? Not at all mina vänner. FY FAN VILKEN JÄVLA TUR ATT JAG BARA KOM FEM MINUTER FÖR SENT! tänkte jag. FY FAN Ruby, din kondis är ju överjävligt underbar, tänkte jag nöjt. Inte klagade jag heller när jag letade upp vrålåket ur buskarna och rullade kadavret hela vägen hem sen mitt i natten. Det enda jag tänkte var att det är tur att man är ledig imorrn, och dagen efter det, och dagen efter det. För efter ett sånt här äventyr måste man vila ut minst en hel arbetsvecka.

Hela äventyret hade naturligtvis en låtlista. Man springer bra till Azealia Banks.

Skit också

Och visst kommer väl en dag när vi kommer att ägna oss åt att prata om annat än skit. När det viktigaste inte längre är vilken låt som man rullar bäst till eller vilken fest man dansar bäst på. En dag kommer alla de där känslorna som man trycker tillbaka att göra sig påminda och man kan inte längre låtsas att de verkligen inte spelar någon roll. Någon dag kommer det emotionella att vinna över rationaliteten. Jag längtar efter den dagen på samma sätt som jag längtar efter döden. Inte alls med andra ord. Den dagen då känslorna gör revolution och den lilla regering som jag har tillsatt av kontrollanter, som håller mitt liv i schack, kommer att störtas. Då det kommer att råda total anarki. Vad har jag kvar då?

Men vet ni vad, till dess tänker vi inte på saken. Till dess spelar det ju ingen roll. Till dess cyklar vi runt stan, trycker undan gråten och låtsas att tårarna beror på fartvinden. Till dess cyklar vi till Halcyon And On And On av Orbital

OCH TÄNK ALLA DAGAR MAN FÅR LEVA

...och två år senare har kontoret kokats ned till ett diffust och obehagligt minne. Luften är återigen värd att andas och livet är äntligen värt att levas. Jag är fri förihelvete.


Jag cyklar runt stan på min Carrera till sommarens första krönta cykellåt. Carrera och jag har varit ihop länge nu och varit överallt tillsammans. Carrera får mitt hjärta att blöda sju dagar i veckan.

MAX ESSA PANORAMA SUITE 

Fånga eller fångas.

Och så säger de att man ska ta vara på dagen. En gång sa man Carpe Diem i en film och efter det säger man det överallt. Själv låter jag de tråkiga kontorsdagarna passera en efter en efter en. Helst ska man fånga så lite som möjligt.

Nä för ibland kan man inte fånga dagen. Vissa dagar är man tvingad till sittande position med händerna utsträckta framför sig. Fingrarna löper över ett tangentbord utan uppehåll. Den position man helst av allt vill inta är Framstupa Sidoläge. Men de skulle titta så konstigt då och fråga om man är sjuk. Och då kan man inte svara att sjuk vet jag inte om jag är men urless.

Om de hittar mig i framstupa sidoläge så kommer de inte att säga Carpe Diem. Nejdå, jag vet för vi har gått igenom det här förr. En av dem kommer att säga: det är lika bra att du vänjer dig för det kommer inte att bli roligare. En annan kommer att säga: välkommen till resten av ditt liv.

Själv kommer jag, när jag har suttit här och låtit bli att fånga dagar i ett halvår, kasta mig härifrån och fånga så många dagar att det inte kommer att finnas en endaste enda kvar till er andra. Vare sig röd dag, halvdag eller en vanlig sliten, sketen onsdag.

Och åren går så snabbt plötsligt är man död och kanske är kontorsstolen den felande länken.

Jag läste om en pojke i Kina som dog när en kontorsstol exploderade och lösa delar av stolen sköts upp i hans ändtarm. De inre blödningarna ledde till döden.

Kina tänker man kanske nu. I Kina kan vad som helst hända. Det vet jag inget om. Vad jag vet är att det inte var en attack av något slag. Det var en helt vanlig kontorsstol. En blå. Tydligen kan den där gascylindern i mekaniken som höjer och sänker stolen med en spak på sidan explodera om man utsätter den för alldeles för stort tryck under alldeles för lång tid. Det är inte något att leka med. Jag tänker att den här kunskapen kommer att komma till användning om jag någon gång rekryteras av säkerhetstjänsten och skickas ut på farliga uppdrag. Då kan det vara bra att kunna orsaka explosioner av vardagliga föremål. Sånt har jag sett Angelina Jolie göra på film.

Kanske är sannolikheten att jag rekryteras inte så stor. Men jag säger Om bara Om det händer, så är jag förberedd. Just sayin. I vilket fall som helst är det dags att jag lämnar kontorsstolen för alltid. Man vill ju liksom vara där när olyckan är framme.

Så nära döden man kan komma och fortfarande andas.

En dag för ett år sedan gladdes jag åt tanken att få lämna universitetet i en puff av rök för att aldrig komma tillbaka. Förra året tänkte jag att hur överjävligt det där arbetslivet än är så kan det inte bli värre än att dagligen frotteras med alla vilsna studenter, för att inte tala om herr och fru Erasmus.

Plötsligt en dag nästan ett år senare, när jag satt på arbetsintervju och förevisades kontorets lokaler slog det mig att, herregud, det här är ju samma människor som på universitetet fast bara lite äldre. Här finns samma arma själar med undantag från herr och fru Erasmus som har återvänt till andra sälla jaktmarker.

Men sånt där får man ju inte säga på en arbetsintervju. Närrå. Jag sa att det var expansiva lokaler ni har här. Ljust och fint. Sen hälsade jag på mina eventuellt nya kollegor och så gick jag därifrån och tänkte att det är ju förihelvete inte en chans att jag sätter min fot på ett kontor.

Kanske undrar du var jag är nu? Jodå, vid ett skrivbord. På ett kontor. Expansiva lokaler har de här. Ljust och fint.