Bröd till folket

Klagar jag? Inte alls. Så klart.

Jag tänker på hur jag har börjat med tre vanor. Bröd i stekpannan, tjocka pannkakor och ungsrostade rotsaker. Håll i er!

Bröd i stekpanna. Det här gjorde jag ofta förr men så tog mjölet slut och så orkade jag aldrig köpa nytt. Men häromdagen hade jag tillräckligt med jävlaranamma i mig som jag har hört att det kallas och jag grabbade tag i en påse mjöl på vivo och sprang. Nu är kostcirkeln räddad.
Man behöver: mjöl. Lite salt också.

Principen är lite mindre än hälften så mycket vatten som mjöl. Alltså. Om man vill ha 8 stycken brödlappar så tar man 4 dl vetemjöl och lite mindre än hälften så mycket vatten. Kanske 1,75 dl räcker. Det märker man. Poängen är ju att det ska bli en "smidig deg". Man märker . För kladdigt? Mer mjöl. För torrt? Mer vatten. Och sen en rejäl nypa salt. Kanske 1 tsk. Jag brukar smaka lite på degen. Smakar den för lite salt kan man hälla på lite mer. Bara man knådar in det väl.

När degen är smidig delar man upp den i 8 lika stora delar. Dessa kavlar man ut tills de är så platta så platta. Sen lägger man en i en torr stekpanna. Man vänder den några gånger. Den är klar när den är full av luftkuddar och den ser klar ut. Det här låter både tvärvetenskapligt och krångligt, men det är lätt. Jag lovar.

Resultatet blir helt fantastiskt. De kallas chapati har jag hört. Jag vet inte om det stämmer men gott blir det.



Självklart betalade jag för mjölpåsen. Jag ska för tusan bli jurist. Man får inte stjäla då har jag hört. Inte ens provsmaka lösgodis. Har jag hört.

I cought a glimpse now it haunts me.

Och så börjar en ny termin och snart så är jag klar tänker jag. Och snart behöver jag aldrig mer sitta här. Här ute är ansikten man inte vill se. Någonsin. Medan de första minuterna tickar iväg så känns det som att jag suttit här i hundra år och aldrig kommer att bli fri. Jag har ruttnat fast i stolen och sprider en unken doft av mögel runt mig. Det växer damm ur öronen och jag ställer upp i skönhetstävling mot Tutanchamon. Han vinner för hans stånd av förruttnelse har stoppats med hemliga kurer, salvor och pulver. Det är kört.

Jag har hörlurar på och tänker aldrig ta av mig dem.
Vad ska man göra.

Say you like it say you need it when you don't.

Han lagade cykeln. Han sa att den rullar bra. Jag tittar misstroget på Snön. Tänker att det röda vrålåket får stå några dagar till i källaren i väntan på våren.

I teorin tycker jag verkligen bra om vintern. I lagom doser är det inget fel på den. Så länge kylan stannar utomhus. Men det gör den ju aldrig.  Kall luft kommer från fönstren och tanken att elementen ska stå emot skiten är dödfödd, de står sig slätt. Jag känner mig grundlurad. Dessbättre är jag utrustad med en av Stockholms skarpaste hjärnor. Jag sätter på gasugnen, vrider upp temperaturen till +350 Celsius, öppnar luckan och lurar så vintern med fötterna parkerade på ugnsgallret. Nu ska jag stanna i min lägenhet med gasen som vän och invänta våren. Då kommer jag stappla runt Ljuva Hägersten på reumatiska leder, skrika Jag är Fri Jag är Fri! och efterlämna en lukt av Naturgas från Ryssland.