Monstergirl gör mästeromelett

Mitt i natten igår blev jag hungrig. Hade ju lovat mig själv att inte äta popcorn. Vad göra? 

Spratt så igång i köket till Monstergirl. Hur kan man inte spritta ur sig mästerverk till detta? Jag undrar och har inga svar. 

Öppnar Pandoras ask och stirrar in. I kylskåpet darrar en påse champinjoner. Och två ägg. Lite mjölk. Svampomelett? You betcha. Ok, jag inser, ägg är lite för lyxigt egentligen. Det har man ALDRIG hemma. Det är ju liksom lite för dyrt. Men denna natt är inte en vanlig natt. Klart vi ska äta ägg. 

Tricket med omeletter som alltid alltid går sönder eller blir sådär tjocka, är att ha lite olja i smeten. Det här lärde jag mig från min far och den där generationen har aldrig hukat sig för att ha lite extra smör och grädde och fett i maten. Men så blir det ju lite godare så också.  Och som sagt, denna natt är ingen vanlig natt. Klart vi ska ha fett. 

Så attackera bunkar och stekpanna med följande: Två ägg, en matsked olja och en matsked mjölk. Salt och peppar efter behag och det räcker väl så! (Man behöver inte grisa ner stekpannan med så mycket smör om man inte vill, det är ju olja i smeten.) Det är tydligen oljan som är tricket för att de ska bli sådär tunna! Ja, och vispa inte ihjäl äggen. Vänd dem bara med en gaffel. Om man vispar hårt går äggvitan sönder alldeles för mycket och förlorar sin funktion. Ja, det var egentligen bara detta som var anledningen till att jag skulle berätta om svampomeletten: Att ha olja istället för vatten, att inte vispa för hårt och sen stek på lagom värme så kommer den bli tunn och fin. 

Stek svamp efter konstens alla regler, ju äldre desto mer smak. Blanda förslagsvis ner lite grädde/matlagningsgrädde/redning på mjölk och lite mjöl när svampen närmar sig klar. Glöm inte salt och peppar. Pilla lite på den. Den är klar när konsten och smaken är bra. 

Resten kan ni själva. Ni är ju inga barn för bövelen. Ni är mästerkockar, liksom jag!

Så spritt runt i köket, sätt sprätt på äggen. 

Antikrist med förtvinade smaklökar

För att försöka inspirera andra till att äta något som faktiskt är både gott och billigt så kan jag ju direkt säga att jag inte lever som jag lär. Jag åt popcorn till middag igår. Och i förrgår. Hoppade över frukosten idag. Åt äpplen till lunch. Någonstans har gourmanden i mig gömt sig. 

Jag måste nog utföra exorcism på mig själv. Försöka kalla fram den lille kocken som gömt sig någonstans djupt djupt därnere. Kocken som försöker rista in ett rop på hjälp från insidan min mage. No. More. Popcorn.. Noooo moooore popcoooorn... För en sån här antikrist med förtvinade smaklökar kan jag inte förvänta mig ska utföra mästerverk i hemmets hjärta. Imorgon ska jag leva sunt. Inga. Mer. Popcorn. Tills dess väntar jag på en präst och ett mirakel. 

Morötter igen..

Det här ska man ju egentligen äta precis precis innan man får pengar från statliga myndigheter eller för all del lön, men det är så sjukt gott, så man ska inte avskräckas av att det bara innehåller två ingredienser. 

Du har pasta. 

Du har morötter. 

Nu lagar vi mat! 

Koka pastan enligt konstens alla regler. 

Skala och riv morötterna på den där grova sidan på rivjärnet. Häll lite olja och soya och en halv buljongtärning (om du har) i en stekpanna eller wok och oregano också. (Har man inte någon speciell krydda går ju inte världen under, det finns alltid något annat som passar nästan lika bra. Curry borde vara jättegott! Eller sån där garam masala. Eller paprikapulver brukar också funka. Men just den här gången har vi oregano.) 

Kasta i de rivna morötterna, typ två-tre morötter per person brukar vara lagom. Stek runt tills de förlorat den där spänsten de har när de är råa. När de smakar bra, stäng av plattan, häll i pastan och rör runt! 

Det var det fräckaste!

Läste i punkt SE idag vad någon verklighetsfrämmande man vid namn modin anser att man ska lägga pengarna på. Vad tycker då denne insiktsfulle man? 

Han föreslår matshopping i fiskdisken: Några ostron, ett par havskräftor, ett par nävar räkor och en halv hummer! Snälla modin. Varför inte ta helikoptern till affären också! De har säkert en helikopterplatta på NK:s tak! Nej, låtom mig blygsamt kasta ett vaktelägg på denne modin. 

Vidare tycker den principfaste modin att man ska omfördela budgeten! Man lägger ju liksom ändå pengar på att gå ut och dricka paraplydrinkar, så varför inte ge bort dessa pengar till fiskkillen i mataffären. För all del, ge honom en paraplydrink också när du ändå är igång! 

Jag vet inte om det säger något om ålders/värderings-skillnaderna hos mig och modin men medan modin umgås med sin halva hummer och lyssnar på havet som susar i ostronskalen så krafsar jag runt i mitt kylskåp, lagar något kulinariskt som inte bara är som bomull för själen utan också ger mig slantar över för att bjuda killen i fiskdisken på en rejäl runda på stan! 

I kylskåpet skramlar en halv påse morötter, lite överbliven creme fraiche, en halv apelsin och en liten bit ingefära. Behöver man något mer för att bli lycklig? 

Skala, skiva och koka morötterna i buljong. (Har man inte det hemma ska man inte vara olycklig, salt går ju nästan lika bra!) Koka dem tills de är tillräcklig mjuka för att köra runt i en mixer eller med motsvarande verktyg. Mixa morötterna med tillräckligt mycket av buljongen för att det ska få konsistensen av soppa. Men den måste vara ganska tjock, typ på gränsen till puré, för sen ska man klämma i saften av en halv apelsin och typ en matsked creme fraiche. Och glöm inte ungefär en matsked riven ingefära! Smaka av och blanda i man tycker fattas. (salt, peppar, mer creme fraiche eller vad som helst) 

Jag gjorde denna rätt när jag skulle imponera på en fager yngling i sina bästa år. Och om jag briljerade! För att imponera på Modin måste man kanske laga något annat än morotssoppa.. Men jag kommer aldrig stöta på den där Modin ändå. Han är ju hemma medans jag är på krogen! 

Vem är det som odlar?

Jag  fick panik! Måste förklara mig lite här även om det blir det tredje inlägget på en och samma timme! Googlade lite matblogg för att se hur min konkurrenssituation ser ut. Och jag måste bara klargöra några saker: 

Jag är inte gammal. Jag har inte barn. Och jag ser inte ut som om jag var gammal och hade barn. Och jag är inte någon strukturerad husmor. 

Jag är en liten katastrof. Men såna måste också äta. 

Vad ska vi odla?

Om vi ska stå oss i konkurrensen bland bibelbloggar, modebloggar, bloggar om modebloggar och så vidare bör vi kanske inte blogga om bloggar som bloggar om modebloggar. Nej ve och fasa! Låt oss istället erövra den gastronomiska falangen! Men först bör vi ställa oss några frågor: 

Finns det inte redan matbloggar? Jodå! 

Vad är då så speciellt? Jag har aldrig mat hemma. Verkligen aldrig. Bara några sorgliga morötter längst ner i ena rotfruktsfacket i kylen. (Heter det ens rotfruktsfack?) Och en stackars soyaflaska i kylskåpsdörren. Och kanske en övrig råvara som ligger och skäms i sin ensamhet på översta hyllan. Och det är detta vi ska laga mat av! 

Blir det gott? Det vet man ju aldrig i förväg! Man måste skilja på mat och föda.Föda äter man för att bli mätt, smaken är ovidkommande. Mat äter man för att det ska vara gott. Det är viktigt att hålla isär dessa två helt olika smaksensationer. Föda är mat man skulle skämmas över om någon annan såg en äta. Det kan smaka förvånansvärt dåligt och se ännu värre ut. Det är då man ställer in käkarna på autopilot och låter smaklökarna gömma sig längst in i svalget till smakchocken passerat. Jag erkänner villigt att en del av min matlagning består av ren föda. Ibland blir det bra, ibland överträffar man sig själv i sensationell smakmassaker.  Detta beror inte på talanglöshet i köket eller på för obskyra ingredienser, utan endast på en förkärlek för spännande kombinationer. Och spännande är ju inte alltid samma sak som gott och exotiskt. Mina favoriter bland alla dessa mindre smakfulla anrättnignar är havregrynsgröt med purjolök (inte så illa som man kan tro) och tomat och potatissoppa. Denna relativt harmlösa kreation mötte sitt öde i en blender där allt mixades samman till tapetklister. 

Men lugn, bara lugn. Allt som skrivs här räknas som mat. De gånger som en fantastisk gastronomisk kreation raderar ut minnet av alla tidigare misslyckade försök. 

De gånger då jag går från katastrof till mästerkock. 

Hybris i blomsterlandet

Det finns så mycket bloggar. Jag misstänker att världen inte behöver mig. Jag gluttade runt lite innan mitt första inlägg och hittade allt från bibelbloggar till bilbloggar och sen några bibelbloggar till! Ojojoj tänkte jag då. Om man nu kan konsumera så mycket ord, kan man nog suga i sig mina också utan att märka någon större skillnad.

Så låtom oss hänfalla åt verbala rosor och pioner! (matteus 1:82) Nej men som jag hädar! Matteus (vem var det?) kan väl aldrig ha varit så poetisk! Jag lämnar detta åt bibelbloggarna.