Fånga eller fångas.

Och så säger de att man ska ta vara på dagen. En gång sa man Carpe Diem i en film och efter det säger man det överallt. Själv låter jag de tråkiga kontorsdagarna passera en efter en efter en. Helst ska man fånga så lite som möjligt.

Nä för ibland kan man inte fånga dagen. Vissa dagar är man tvingad till sittande position med händerna utsträckta framför sig. Fingrarna löper över ett tangentbord utan uppehåll. Den position man helst av allt vill inta är Framstupa Sidoläge. Men de skulle titta så konstigt då och fråga om man är sjuk. Och då kan man inte svara att sjuk vet jag inte om jag är men urless.

Om de hittar mig i framstupa sidoläge så kommer de inte att säga Carpe Diem. Nejdå, jag vet för vi har gått igenom det här förr. En av dem kommer att säga: det är lika bra att du vänjer dig för det kommer inte att bli roligare. En annan kommer att säga: välkommen till resten av ditt liv.

Själv kommer jag, när jag har suttit här och låtit bli att fånga dagar i ett halvår, kasta mig härifrån och fånga så många dagar att det inte kommer att finnas en endaste enda kvar till er andra. Vare sig röd dag, halvdag eller en vanlig sliten, sketen onsdag.

Och åren går så snabbt plötsligt är man död och kanske är kontorsstolen den felande länken.

Jag läste om en pojke i Kina som dog när en kontorsstol exploderade och lösa delar av stolen sköts upp i hans ändtarm. De inre blödningarna ledde till döden.

Kina tänker man kanske nu. I Kina kan vad som helst hända. Det vet jag inget om. Vad jag vet är att det inte var en attack av något slag. Det var en helt vanlig kontorsstol. En blå. Tydligen kan den där gascylindern i mekaniken som höjer och sänker stolen med en spak på sidan explodera om man utsätter den för alldeles för stort tryck under alldeles för lång tid. Det är inte något att leka med. Jag tänker att den här kunskapen kommer att komma till användning om jag någon gång rekryteras av säkerhetstjänsten och skickas ut på farliga uppdrag. Då kan det vara bra att kunna orsaka explosioner av vardagliga föremål. Sånt har jag sett Angelina Jolie göra på film.

Kanske är sannolikheten att jag rekryteras inte så stor. Men jag säger Om bara Om det händer, så är jag förberedd. Just sayin. I vilket fall som helst är det dags att jag lämnar kontorsstolen för alltid. Man vill ju liksom vara där när olyckan är framme.

Så nära döden man kan komma och fortfarande andas.

En dag för ett år sedan gladdes jag åt tanken att få lämna universitetet i en puff av rök för att aldrig komma tillbaka. Förra året tänkte jag att hur överjävligt det där arbetslivet än är så kan det inte bli värre än att dagligen frotteras med alla vilsna studenter, för att inte tala om herr och fru Erasmus.

Plötsligt en dag nästan ett år senare, när jag satt på arbetsintervju och förevisades kontorets lokaler slog det mig att, herregud, det här är ju samma människor som på universitetet fast bara lite äldre. Här finns samma arma själar med undantag från herr och fru Erasmus som har återvänt till andra sälla jaktmarker.

Men sånt där får man ju inte säga på en arbetsintervju. Närrå. Jag sa att det var expansiva lokaler ni har här. Ljust och fint. Sen hälsade jag på mina eventuellt nya kollegor och så gick jag därifrån och tänkte att det är ju förihelvete inte en chans att jag sätter min fot på ett kontor.

Kanske undrar du var jag är nu? Jodå, vid ett skrivbord. På ett kontor. Expansiva lokaler har de här. Ljust och fint.