SOMMAR I CAPSLOCK

Hade det inte gett ett så skrikigt intryck skulle jag posta hela följande inlägg i CAPSLOCK. Men jag måste avstå. Man vill ju inte skrämma bort folk.

Idag först insåg jag att sommaren är här och jag är alldeles febrig av tanken. Jag känner att det kommer att bli en bra årgång i år. Jag skiter i om solen inte skiner. Jag kommer älska den här sommaren även i regnet. För om det är kallt och regnar ska jag bygga ett jättestort tält av filtar och trycka in alla mina vänner där och sen ska vi ligga därinne och läsa serietidningar (som man får göra på sommaren) och inte komma ut förrän löven börjar falla.

Men om sommaren blir fin, om solen skiner och temperaturen håller sig på sisådär 25 grados från juni till september, då ska jag blåsa runt som en orkan och inte stanna förrän jag faller ihop av utmattning. Och då, när jag ligger där raklång med ansiktet ner i sanden som en strandad valross omgiven av alla de jag tycker om, ska jag sucka nöjt och konstatera den seger som jag redan har tagit ut i förskott. Att sommaren 2012, det var jävlarimig en bra årgång.

Och på den där stranden eller i det där tältet av filt ska vi lyssna på Miguel Adorn tills öronen blöder.

Nya tider

Jag har tänkt på att när man lever ett liv där man sällan är stressad så blir man inte alls lika upprörd när det händer stressande saker. Jag menar, om man jobbar måndag till fredag och kanske ännu mer och det sen händer något SVINjobbigt så tänker man kanske GAH JUST MY LUCK och svär över livet. Alltså man är ju stressad och upptagen som man är och behöver inte den där extra kryddan i livet som kommer med oväntade skithändelser.

Såhärva. I mitt nya liv jobbar man så lite som möjligt. Det är förjävla skönt. Man jobbar så man kan betala sin bostad, sin mat och sina sena kvällar. Sen jobbar man inte en timme extra. Plötsligt har man ett liv värt att leva.

Igår, inför ett av mina sporadiska besök i arbetslivet, fick jag punktering på min älskade Carrera på väg till jobbet. Naturligtvis har man pressat tidsschemat till det yttersta så att det inte finns någon tidsbudget för oförutsedda händelser såsom punktering. Jag vräkte in vrålåket i en buske, sprang till tunnelbanan och sprang sen en lång jävla väg till jobbet. Was I cranky? Not at all mina vänner. FY FAN VILKEN JÄVLA TUR ATT JAG BARA KOM FEM MINUTER FÖR SENT! tänkte jag. FY FAN Ruby, din kondis är ju överjävligt underbar, tänkte jag nöjt. Inte klagade jag heller när jag letade upp vrålåket ur buskarna och rullade kadavret hela vägen hem sen mitt i natten. Det enda jag tänkte var att det är tur att man är ledig imorrn, och dagen efter det, och dagen efter det. För efter ett sånt här äventyr måste man vila ut minst en hel arbetsvecka.

Hela äventyret hade naturligtvis en låtlista. Man springer bra till Azealia Banks.

Skit också

Och visst kommer väl en dag när vi kommer att ägna oss åt att prata om annat än skit. När det viktigaste inte längre är vilken låt som man rullar bäst till eller vilken fest man dansar bäst på. En dag kommer alla de där känslorna som man trycker tillbaka att göra sig påminda och man kan inte längre låtsas att de verkligen inte spelar någon roll. Någon dag kommer det emotionella att vinna över rationaliteten. Jag längtar efter den dagen på samma sätt som jag längtar efter döden. Inte alls med andra ord. Den dagen då känslorna gör revolution och den lilla regering som jag har tillsatt av kontrollanter, som håller mitt liv i schack, kommer att störtas. Då det kommer att råda total anarki. Vad har jag kvar då?

Men vet ni vad, till dess tänker vi inte på saken. Till dess spelar det ju ingen roll. Till dess cyklar vi runt stan, trycker undan gråten och låtsas att tårarna beror på fartvinden. Till dess cyklar vi till Halcyon And On And On av Orbital