Nya tider

Jag har tänkt på att när man lever ett liv där man sällan är stressad så blir man inte alls lika upprörd när det händer stressande saker. Jag menar, om man jobbar måndag till fredag och kanske ännu mer och det sen händer något SVINjobbigt så tänker man kanske GAH JUST MY LUCK och svär över livet. Alltså man är ju stressad och upptagen som man är och behöver inte den där extra kryddan i livet som kommer med oväntade skithändelser.

Såhärva. I mitt nya liv jobbar man så lite som möjligt. Det är förjävla skönt. Man jobbar så man kan betala sin bostad, sin mat och sina sena kvällar. Sen jobbar man inte en timme extra. Plötsligt har man ett liv värt att leva.

Igår, inför ett av mina sporadiska besök i arbetslivet, fick jag punktering på min älskade Carrera på väg till jobbet. Naturligtvis har man pressat tidsschemat till det yttersta så att det inte finns någon tidsbudget för oförutsedda händelser såsom punktering. Jag vräkte in vrålåket i en buske, sprang till tunnelbanan och sprang sen en lång jävla väg till jobbet. Was I cranky? Not at all mina vänner. FY FAN VILKEN JÄVLA TUR ATT JAG BARA KOM FEM MINUTER FÖR SENT! tänkte jag. FY FAN Ruby, din kondis är ju överjävligt underbar, tänkte jag nöjt. Inte klagade jag heller när jag letade upp vrålåket ur buskarna och rullade kadavret hela vägen hem sen mitt i natten. Det enda jag tänkte var att det är tur att man är ledig imorrn, och dagen efter det, och dagen efter det. För efter ett sånt här äventyr måste man vila ut minst en hel arbetsvecka.

Hela äventyret hade naturligtvis en låtlista. Man springer bra till Azealia Banks.