Så nära döden man kan komma och fortfarande andas.

En dag för ett år sedan gladdes jag åt tanken att få lämna universitetet i en puff av rök för att aldrig komma tillbaka. Förra året tänkte jag att hur överjävligt det där arbetslivet än är så kan det inte bli värre än att dagligen frotteras med alla vilsna studenter, för att inte tala om herr och fru Erasmus.

Plötsligt en dag nästan ett år senare, när jag satt på arbetsintervju och förevisades kontorets lokaler slog det mig att, herregud, det här är ju samma människor som på universitetet fast bara lite äldre. Här finns samma arma själar med undantag från herr och fru Erasmus som har återvänt till andra sälla jaktmarker.

Men sånt där får man ju inte säga på en arbetsintervju. Närrå. Jag sa att det var expansiva lokaler ni har här. Ljust och fint. Sen hälsade jag på mina eventuellt nya kollegor och så gick jag därifrån och tänkte att det är ju förihelvete inte en chans att jag sätter min fot på ett kontor.

Kanske undrar du var jag är nu? Jodå, vid ett skrivbord. På ett kontor. Expansiva lokaler har de här. Ljust och fint.