Det där med cykelhjälmens vara eller inte vara verkar fortfarande vara något som folk är oense om. I alla fall om man ser alla stackars stockholmare som yr fram på gator och broar. Jag har i alla fall tagit ställning för cykelhjälmen. Det är så extremt oestetiskt och någon dag kommer jag tjäna oförskämt mycket pengar för att jag har tänkt och tänkt och slutligen kommit fram till hur man kan göra cykelhjälmen snygg. Den dagen är inte idag, men jag har helt slutat våndas över den svarta baguette som är nedtryckt på min ljuva hjässa och som förstör min frisyr.
Jag våndades förr när jag hade en låg och skruttig statscykel. Då kan man verkligen inte ha hjälm med hedern i behåll. Receptet var alltså att skaffa en racercykel! Då känns det ju tvärtom töntigt att inte ha hjälm! Ja herregud, alla dessa svårlästa koder och signaler i cykelSverige.
Så jag skaffade mig en röd racerpeugeot. Den var fantastisk i en säsong och är fortfarande min ögonsten, men ventilerna är inte av denna värd och i väntan på projektet Pumpa Däck har jag rotat fram ett rosa monster med uppochnervänt bockstyre. Ena handbromsen fungerar inte alls, växlarna hänger löst och dinglar. I oaktsamma stunder åker de in i hjulet. I dessa lägen är hjälmen ett oumbärligt inslag.
En hjälm legitimerar dessutom att man kör så det Ryker. Jag är en livsfara i trafiken. Det finns en anledning till att det bara tar 34 minuter till universitetet. Ser man en hjälmbeprydd tok i sina bästa år på ett rosa monster som trotsar tyngdlagen på västerbron och trotsar allt vad trafikregler heter runt det krångliga fridhemsplan, då förstår man. Man förstår.
Om man lyssnar på något bra när man cyklar så går det snabbare. Mest lyssnar jag på elektroniska slingor. Det passar ju grymt bra med cykling. Idag var det The Legends .
Men imorrn är det tveklöst Kraftwerks Tour De France. Då kanske jag är framme på 30 min. Sharp.
