Jag har alltid alltid haft svårt för romantisk komedier. Det beror nog på att jag har en väldigt låg pinsamhetströskel. Jag klarar inte av att se folk göra bort sig, minst av allt på filmduken när det hela tiden ska ligga på gränsen till romantiskt. Men värst av allt är det att bevittna folk som inte vet om att de är till den grad genanta att det som borde ligga närmast till hands är att gräva en djup djup grop att gömma sig i. Istället ångar de på och passerar hållplats efter hållplats på väg mot undergång. Normalt räddas deras anseende ändå av att den tilltänkta/tilltänkte älskaren alltid visar överseende och till och med tycker snedtrampen är charmerande. Varningsklockorna byts till bröllopsklockor innan filmen är slut. Det här är jobbigt. Det håller jag fortfarande fast vid. Dessutom blir romantiken så plågsamt kladdig och banal.
MEN. I helgen visade jag kostymdramat om den unga Jane Austen på bio. Jag förberedde mig för två timmar av plåga. Men vad händer. Jag sitter som klistrad vid den lilla lilla luckan i maskinrummet där man ser ut på filmen och hänger mig fullt åt allt vad olycklig kärlek heter. Borde jag lägga in mig själv? Finns det någon akutmottagning för detta syndrom? Jag har efter en lång funderare kommit på vad det beror på. I kostymdramat blir det aldrig riktigt taffligt. Folk kläcker ur sig den ena poetiska raden efter den andra och de fullkomligt hänger sig åt sina känslostormar. Här pratar vi inte om grovhångel och vänsterprassel. Folk kladdar inte på varann och även om detta månne är mer verklighetsfrämmande än rymdvarelsernas återkomst 3, så är det så sjukt skönt att se något som skiljer sig från den slentrianmässiga inställningen till allt vad känslor heter som i alla fall jag upplever. Jag får allt som oftast känslan av att inget riktigt betyder något och då är det skönt att se snyggt packeterade 17-1800-tals gentlemän och jungfruar springa runt och ösa känslor över varann och bedyra att jorden skulle gå under om de inte får sina känslor besvarade. Jag är ganska oromantisk och krass, men nu ska jag ge detta en chans. Ska ta på mig en långklänning, sätta mig i fönstret och fläta mitt långa hår och vänta på att någon kommer och lägger sin värld på mina axlar. Sen ska jag flytta. Till ett stort stort slott på engelska landsbygden och brodera kuddar.
Nu ska jag slutligen upprätta mitt anseende lite och rekommendera årets två hittills absolut bästa filmer. Control och I'm not there. Cate Blanchett gör en fantastisk Dylan-tolkning. Detta kommer bli mitt botemedel nästa gång jag ens tänker tanken kostymdrama.
