A black lable blues

I två dagar har min värld dominerats av en enda sång. Jag har lyssnat på den minst tio gånger per dag. Den har varit en favorit länge, men vissa dagar slår den till med full kraft. Till saken hör ett erkännande: jag har en faiblesse för country. Inte den där moderna Leann Rimes-countryn utan den som fick ett uppsving på 70-talet. De fortfarande unga Guy Clark, Rodney Crowell, Steve Earl och så vidare. Varje gång det här spelas, spritter den lille cowboysaren i mig runt i en glad rodeo.

Vad är det då för sång? Ohoopee River Bottomland . Jag spelade den här låten för ett popsnöre som ansåg detta vara jordens största hög med skit. Jag blev härmed förolämpad. Problemet med många band är att deras musik är så pinsamt ointelligent och oengegerande. En klassisk bandkonstellation, några ackord och lite riv i trummorna. Det fungerar ofta, men verkligen inte alltid. Musik är verkligen inte bra bara för att den är creddig. Och hur ocreddig Larry Jon Wilson än anses vara i popsnörsögon så är den ju definitivt inte oengagerande!

Och här kommer en jätteorättvis jämförelse på alla sätt. Ingen levande människa kan väl lyssna på Snow Patrol. Så det är ju tråkigt att ta det som exempel på ett tråkigt creddigt band. De är ju inte creddiga. Men jag måste ändå ta det som exempel på det mest trötta. Det mest oinspirerade. Och det mest oengegerande jag hört på länge länge. Killen kommer undan med att i stort sett bara sjunga if I lay here if I just laaaay here genom en hel låt. Tråkigt. Tråkigt. Tråkigt. De gånger som denna dänga spelas på kommersiella kanaler och då man inte har makten att stänga av, vilket, prisad vare gud, inte är särskilt ofta, så kan jag bara formulera en tanke: När inspirationen tar slut bör man byta yrke. Och för att dra vidare paralleller. Vad har hänt med Ceasars? När blev de så trötta? Slängde de bort all inspiration i samma ögonblick som de slängde bort Palace från Ceasars? Hade jag varit det minsta religiös skulle jag jämföra TSOOL-Ebbot med ormen i paradiset. Hur kunde han tillåtas locka Ceasars att spela in en ny skiva för att sedan inse att de står där med konvoluten som fikonlöv och skäms över sin oinspirerade nakenhet. Nej nej. Pojkar med gitarrer, gör mig en tjänst innan ni äntrar studion: släpp alla hämningar och utöka inspirationskällorna bortom Beatles och kompaniet av trötta och urvattnade ikoner. Lyssna på Gamble Rogers istället.

Och sist men inte minst: lägg vantarna på Heartworn Highways. Den filmen får mig att vilja flytta till djupaste Tennessee. Så är man av med mig och kan återgå till att oemotsagd påstå att country är en stor hög med skit.

Jag blir så trött på folk som tror att all country är Brad Paisley. Eller envisas med att spela Johnny Cash så högtalarna skakar och väggarna vibrerar medan de skriker för att överrösta musiken: COUNTRY ÄR SKITTÖNTIGT!